Nikita <3
Finner inga ord för hur mycket jag saknar min "lilla" bebis!
Snart ska jag äntligen få krama om henne, mitt hjärta! ♥
Snart får vi vara tillsammans igen! ♥
Längtan!
På ett sätt längtar jag som bara den efter att ta studenten!
Men samtidigt känns det lite läskigt.
Vad ska jag göra efter studenten? Vart kommer jag hamna? Kommer jag trivas? Kommer det kännas ensamt utan en klass? Självklart kommer jag sakna klassen och åren på media!
Men någon gång går man vidare, så är det med allt. Det gäller bara att ta det där sista klivet.
Sen står man där framför en hel värld som bara väntar på en.
Bilder från mössprovningen
Saknar <3
Nikita <3
Vill bara att det ska vara som förut då hon bodde här och jag fick träffa henne varje dag.
Dramalektionerna <3
Det var så skönt att bara gå in i en roll för att vara en helt annan person.
Och så roligt som vi hade! Agneta kommer alltid vara en saknad lärare.
Amanda <3
Vi träffades så ofta förr och hade alltid lika roligt på våra galna upptåg.
Nu har vi inte träffats på evigheter och det känns verkligen att någon saknas!
Denmark Soccer Festival <3
Helt underbar cup och det var då vi hade vårat gamla, goa gäng!
De gamla goda tiderna <3
Jag och brylling för ett antal år sedan.
Sommaren <3
Hösten är redan här och som vanligt längtar man redan efter nästa sommar.
Sommarstugan <3
I hela mitt liv har jag spenderat varenda sommar där fram tills för ett år sedan då vi sålde den.
Jag saknar den enormt mycket och man inser aldrig hur mycket man uppskattar något förrän det är borta.
Högstadiet <3
Kommer aldrig glömma den tiden, klassen och lärarna!
Finner inga ord för hur mycket jag verkligen saknar högstadiet.
Valparna <3
Glömmer aldrig dagen då Nikita blev mamma!
Det var det sötaste jag någonsin sett.
<3
Jag kan bara inte sluta lyssna på låten. Den är så sorglig och berör verkligen.
Livet är helt enkelt inte rättvist. Döden är något jag fruktar mest av allt.
Det är egentligen det enda vi vet om livet - att vi ska dö. Vi vet aldrig när, hur eller varför.
Man kan bara hoppas på att människors böner blir hörda. Själv är jag inte troende men i såna svårigheter är bönerna kanske det enda som håller ens hopp vid liv.
Vänskap varar inte alltid förevigt
Aldrig hade jag kunnat förutse att jag skulle stå ensam utan dig vid min sida idag.
Ingen överhuvudtaget hade kunnat ana att du och jag skulle splittras, för det var just så det var: Du och jag.
Tänk så olika vi var men ändå så lika. Jag minns så väl när du började spela i samma fotbollslag som mig, det var första gången vi träffades. Vi pratade inte mycket med varandra i början, jag förstod att du var blyg och jag körde på med mitt eget race vilket var raka motsatsen.
Aldrig trodde jag att vi skulle bygga upp den vänskap som vi gjorde.
Snart var vi oskiljaktiga och umgicks näst intill dygnet runt och då vi inte gjorde det pratade vi i telefon. Jag minns hur vi kunde prata timtals utan tystnad och jag minns så väl hur vi skrattade så tårarna sprutade. Det var vår humor, det var en del av oss. Sommaren 2005 kan jag med all säkerhet garantera var den tiden då jag skrattade som mest och jag tvivlar på om jag någonsin kommer kunna skratta så mycket igen. Jag var så säker på att jag aldrig skulle förlora dig.
Tänk så fel man kan ha...
Jag minns vår sista fotbollscup som vi var på tillsammans, Danmark -06. Redan där hade jag egentligen förlorat dig men jag ville inteinse det. Jag förstod inte hur mitt liv skulle se ut utan dig vid min sida. Idag vet jag hur det ser ut. Det är tomt och min livsstil har förändrats radikalt. Jag kommer aldrig glömma den vänskap vi en gång hade, Malin.
Ingen överhuvudtaget hade kunnat ana att du och jag skulle splittras, för det var just så det var: Du och jag.
Tänk så olika vi var men ändå så lika. Jag minns så väl när du började spela i samma fotbollslag som mig, det var första gången vi träffades. Vi pratade inte mycket med varandra i början, jag förstod att du var blyg och jag körde på med mitt eget race vilket var raka motsatsen.
Aldrig trodde jag att vi skulle bygga upp den vänskap som vi gjorde.
Snart var vi oskiljaktiga och umgicks näst intill dygnet runt och då vi inte gjorde det pratade vi i telefon. Jag minns hur vi kunde prata timtals utan tystnad och jag minns så väl hur vi skrattade så tårarna sprutade. Det var vår humor, det var en del av oss. Sommaren 2005 kan jag med all säkerhet garantera var den tiden då jag skrattade som mest och jag tvivlar på om jag någonsin kommer kunna skratta så mycket igen. Jag var så säker på att jag aldrig skulle förlora dig.
Tänk så fel man kan ha...
Jag minns vår sista fotbollscup som vi var på tillsammans, Danmark -06. Redan där hade jag egentligen förlorat dig men jag ville inte
Då var då, nu är nu
Det är svårt att se framåt utan aningar, mål eller motivation.
Det är så mycket lättare att se tillbaka på sådana stunder man bara vill ha tillbaka igen.
När man inser att det aldrig blir som förr igen gör det som ondast och allt känns hopplöst.
I praktiken kan man egentligen inte se framåt för ingen kan berätta hur framtiden kommer se ut.
Jag vill kunna se framåt, inte bara vänta och se och när man plötsligt är där vill man innerst inne inte vara där. För det är då man inser att man inte kan gå tillbaka, då är det plötsligt försent och ångesten hinner ikapp.
När man blickar tillbaka slås man kanske av tanken: "varför tog vara på den tiden bättre"? Varför? Den ständiga frågan som man är nyfiken på samtidigt som man kanske fruktar svaret. Sanningen är allt annat änenkel, min vän.
Ingen är så naiv så man tror att tiden kan stå stilla även om det kan kännas så för ett ögonblick. Däremot kan man hoppas för tro och hopp är två helt skilda saker.
Hoppet är det sista som lämnar människan.
Därför kan jag inte släppa det, jag måste hålla fast vid det för det är det sista jag har kvar.
Det är så mycket lättare att se tillbaka på sådana stunder man bara vill ha tillbaka igen.
När man inser att det aldrig blir som förr igen gör det som ondast och allt känns hopplöst.
I praktiken kan man egentligen inte se framåt för ingen kan berätta hur framtiden kommer se ut.
Jag vill kunna se framåt, inte bara vänta och se och när man plötsligt är där vill man innerst inne inte vara där. För det är då man inser att man inte kan gå tillbaka, då är det plötsligt försent och ångesten hinner ikapp.
När man blickar tillbaka slås man kanske av tanken: "varför tog vara på den tiden bättre"? Varför? Den ständiga frågan som man är nyfiken på samtidigt som man kanske fruktar svaret. Sanningen är allt annat än
Ingen är så naiv så man tror att tiden kan stå stilla även om det kan kännas så för ett ögonblick. Däremot kan man hoppas för tro och hopp är två helt skilda saker.
Hoppet är det sista som lämnar människan.
Därför kan jag inte släppa det, jag måste hålla fast vid det för det är det sista jag har kvar.
Min melodi
När jag hör musiken spelas upp gungar de djupa andetagen i takt.
Jag ser, jag hör, jag minns, jag saknar och jag fruktar bilder från förr.
Allting spelas upp som den melodi som en gång existerade.
En dag tystnade melodin och det enda som återstod var minnen.
Bilder skapades, toner uppstod och färger blandades i en svag nyans.
Men trots detta fanns du där bland refrängen och var av starkast nyans.
Melodin överröstades av den dialekt som en gång fick mig att våga tro.
De starka konturerna svider i ögonen och en tår försöker tränga fram.
Jag håller smärtan tillbaka för tårarna skulle bara dölja det vackra.
Inget får komma att skymma min sikt för vad som en gång fanns där.
Melodin spelas högre än någonsin och bilderna lyser färgstarkt.
Det är ingen dröm, bara ett minne blott som förföljer mig vart jag än går.
Det händer inte mig
Trött på meningslösa ord och less på dessa fantasier. Besviken på visioner som aldrig sker. Sårad av längtan och trött på drömmar som bara spricker och aldrig uppnås.
Bara när någon betydelsefull säger saker önskar man över allt annat att det ska vara sant.
Men ibland har inte viljan någonbetydelse för ibland är sanningen för kall. Man går olika vägar, söker efter olika mål men sanningen går alltid rakt på hur hjärtskärande den än kan vara.
Den kan vara iskall, hård som berg och ändå vara räddaren i nöden. Ibland kan man inbilla sig att man hatar sanningen. Det är inte sanningen man hatar, det är människan som bär på lögnen.
Bara när någon betydelsefull säger saker önskar man över allt annat att det ska vara sant.
Men ibland har inte viljan någon
Den kan vara iskall, hård som berg och ändå vara räddaren i nöden. Ibland kan man inbilla sig att man hatar sanningen. Det är inte sanningen man hatar, det är människan som bär på lögnen.
Var inte rädda för att se sanningen.
Den vill inget ont, bara rädda dig.
Den vill inget ont, bara rädda dig.
Förändringar
Saker och ting förändras men det gör också vi människor.
Det är en del av livets alla processer även om det kan kännas jobbigt ibland.
Det är inte allsovanligt att man söker bortförklaringar om förändringen skapat smärta.
Vem har inte hört "tiderna förändras"? Visst är det så men det är inget man alltid kan skylla på om man själv förändrats då man vill förneka det. År 2005 var den bästa tiden i mitt liv och jag saknar den jättemycket. Varför försökte jag inbilla mig att det var tiden som förändrats och inte jag och mina vänner som jag så småningom förlorade.
Det är vi människor som förändras och det kommer vi fortsätta göra livet ut.
När jag tänker efter inser jag att faktiskt alla använder tiden som en bortförklaring till förändringar. När man kommer hem till sina mor eller farföräldrar, vad är det första man brukar få höra? "Oj, så stor du blivit, tänk vad tiden går fort!" Åtminstone när man var yngre.
Tiden är bara en liten del som gör att vi förändras och det är ytterst sällan något annat än utseendemässigt.
Ingen vågar se att det är vi människor som förändras.
Öppna ögonen och våga erkänna att du och folk i din omgivning faktiskt förändras.
Jag tänker inte vara blind och ljuga för mig själv eller andra.
Det är en del av livets alla processer även om det kan kännas jobbigt ibland.
Det är inte alls
Vem har inte hört "tiderna förändras"? Visst är det så men det är inget man alltid kan skylla på om man själv förändrats då man vill förneka det. År 2005 var den bästa tiden i mitt liv och jag saknar den jättemycket. Varför försökte jag inbilla mig att det var tiden som förändrats och inte jag och mina vänner som jag så småningom förlorade.
Det är vi människor som förändras och det kommer vi fortsätta göra livet ut.
När jag tänker efter inser jag att faktiskt alla använder tiden som en bortförklaring till förändringar. När man kommer hem till sina mor eller farföräldrar, vad är det första man brukar få höra? "Oj, så stor du blivit, tänk vad tiden går fort!" Åtminstone när man var yngre.
Tiden är bara en liten del som gör att vi förändras och det är ytterst sällan något annat än utseendemässigt.
Ingen vågar se att det är vi människor som förändras.
Öppna ögonen och våga erkänna att du och folk i din omgivning faktiskt förändras.
Jag tänker inte vara blind och ljuga för mig själv eller andra.
Rädslan kan rädda oss
Vad är det egentligen som gör att vi klarar oss i vissa situationer, i allvarligare, överlever? Beror det på tur, ödet, eller tron? Rädslan är svaret, mina vänner.
Rädslan är trots allt vår skyddsängel i många sammanhang.
Jag vet själv hur många gånger min rädsla räddat mig och hur den gör det varje dag.
Det är mitt försvar, min sköld som stöter bort sådant som kan komma att skada mig både själsligt och ytligt längre fram. Utan den vore jag kanske ingenting idag.
Människor är risktagande, söker spänning och chansar många gånger för att finna den.
Jag är en av dem, men hur många av oss är inte rädda då vi chansar?
Ljug inte för er själva för ni vet lika väl som mig att ni är det. Jag också och jag står för det för rädslan är kanske det som rent ut sagt håller oss vid liv.
Acceptera er rädsla, kalla det intefeghet för det är fel.
Rädslan är trots allt vår skyddsängel i många sammanhang.
Jag vet själv hur många gånger min rädsla räddat mig och hur den gör det varje dag.
Det är mitt försvar, min sköld som stöter bort sådant som kan komma att skada mig både själsligt och ytligt längre fram. Utan den vore jag kanske ingenting idag.
Människor är risktagande, söker spänning och chansar många gånger för att finna den.
Jag är en av dem, men hur många av oss är inte rädda då vi chansar?
Acceptera er rädsla, kalla det inte
En dag kan din rädsla rädda ditt liv.
Nytt år, nya möjligheter?
Vad är det med oss människor och inbilla oss saker som att allting skulle bli så mycket bättre endast för att vi går över till ett nytt år? Allting handlar om oss själva och våra handlingar, inte ett datum som många verkar tro. Visst är det en bortförklaring, men också en dålig sådan. Alla bortförklaringar är dåliga. Nyårslöfte, vadå? Det där löftet kan vi lika gärna ge oss tidigare eller också strunta i att lova oss själva sådant som kanske inte kommer hållas särskilt länge.
Varför måste vi alltid ha något att skylla på? Bara för att det är nytt år betyder inte det att vi får en ny livsstil. En del kanske, men långt ifrån alla och långt ifrån många som kanske egentligen velat ha en ny livsstil. Snälla, sluta skylla på saker och ting. Vill man ha en förändring ska det ske nu och inte bara då det är årskifte. Låt dig inte påverkas av något annat än dig själv. Det är du som bestämmer och avgör vad som är bäst för dig och när det är bäst för dig.
Ta hand om er där ute! Världen kan vara iskall och hemsk.
Det är sådana stunder som får oss att uppskatta vad vi har.
Varför måste vi alltid ha något att skylla på? Bara för att det är nytt år betyder inte det att vi får en ny livsstil. En del kanske, men långt ifrån alla och långt ifrån många som kanske egentligen velat ha en ny livsstil. Snälla, sluta skylla på saker och ting. Vill man ha en förändring ska det ske nu och inte bara då det är årskifte. Låt dig inte påverkas av något annat än dig själv. Det är du som bestämmer och avgör vad som är bäst för dig och när det är bäst för dig.
Ta hand om er där ute! Världen kan vara iskall och hemsk.
Det är sådana stunder som får oss att uppskatta vad vi har.
Lev idag, imorgon kan vara försent.
Livsomställning
Det finns dagar då allting kommer till en vändning, en förändring som kan komma att påverka hela livet framöver. Det är dessvärre inte alltför ofta vändningen går mot det bättre därför kan man många gånger frukta en livsomställning. Detta kan handla om ett kontrollbehov som många bär på och så länge vi inte vet vad omställningen kommer innebära fruktar vi den.
Jag har varit med om en livsomställning men jag har också lärt mig att leva med den för ibland har man ingetval. Sorgen och vreden är något som alltid kommer ligga och gro inuti men det är en känsla man lär sig hantera . Ingen kan säga åt dig eller förvänta sig att du ska få ut sorgen eller vreden för i vissa fall går det bara inte. En livsomställning kräver tid för sig själv och tid för att acceptera situationen. Innan man gjort detta sitter man fast och vägrar gå vidare, man lever kvar i det förgångna och vet varken ut eller in.
Acceptans kan innebära en sådan lättnad och ibland finns ingen annan utväg.
Det kommer en dag då vi alla ställs inför en livsomställning, kanske till det bättre, kanske till det sämre. Frukta inte - acceptera.
Jag har varit med om en livsomställning men jag har också lärt mig att leva med den för ibland har man inget
Acceptans kan innebära en sådan lättnad och ibland finns ingen annan utväg.
Det kommer en dag då vi alla ställs inför en livsomställning, kanske till det bättre, kanske till det sämre. Frukta inte - acceptera.
Våga begå misstag
Många har problem med att erkänna sina fel och misstag och beskyller allt annat som kommer i vägen. Det finns en grund och botten i detta problem som med allt annat.
Kanske är det så att personen i fråga som vägrar erkänna känner ett misslyckande och försöker istället täcka över det med en lögn. Så fel men ändå så mänskligt.
Hur många gånger har vi inte alla hört - ärlighet varar längst? Det är faktiskt så att många fruktar ärligheten just för att sanningen många gånger kan vara så hård och kall. Men det kommer en dag då man måste möta verkligheten hur kall den än kan vara så varför inte lära sig att hantera den direkt? Vi måste våga göra fel, vi måste våga erkänna våra fel och vi måste lära oss att hantera dessa därefter.
Oftast lär man sig av misstag vilket innebär att ju fler misstag vi begår desto mer lär vi oss. Nu menar jag inte att alla ska begå misstag i onödan däremot går inte världen under om ett misstag sker. För tro mig, det sker - varje dag, mer eller mindre. Skillnaden är bara att en del saker är värre än andra och det är inte alltid man varken har tid eller ork åt att stanna upp och reflektera över vad man gjorde fel just denna gången. Hur skulle det vara om man såg över minsta lilla fel man gjorde? Självklart ska man vara självkritisk men med måtta!
Det svenska uttrycket: Lagom bör tänkas på i de flesta sammanhang. Frågan är bara nu vad lagom innebär för dig och vad det innebär för mig? Det är något vi måste kunna läsa av i vardagen för att slippa dessa misstag.
Jag understryker än en gång: Att fela är mänskligt. Utan felande - ingen lärdom.
Kanske är det så att personen i fråga som vägrar erkänna känner ett misslyckande och försöker istället täcka över det med en lögn. Så fel men ändå så mänskligt.
Hur många gånger har vi inte alla hört - ärlighet varar längst? Det är faktiskt så att många fruktar ärligheten just för att sanningen många gånger kan vara så hård och kall. Men det kommer en dag då man måste möta verkligheten hur kall den än kan vara så varför inte lära sig att hantera den direkt? Vi måste våga göra fel, vi måste våga erkänna våra fel och vi måste lära oss att hantera dessa därefter.
Oftast lär man sig av misstag vilket innebär att ju fler misstag vi begår desto mer lär vi oss. Nu menar jag inte att alla ska begå misstag i onödan däremot går inte världen under om ett misstag sker. För tro mig, det sker - varje dag, mer eller mindre. Skillnaden är bara att en del saker är värre än andra och det är inte alltid man varken har tid eller ork åt att stanna upp och reflektera över vad man gjorde fel just denna gången. Hur skulle det vara om man såg över minsta lilla fel man gjorde? Självklart ska man vara självkritisk men med måtta!
Det svenska uttrycket: Lagom bör tänkas på i de flesta sammanhang. Frågan är bara nu vad lagom innebär för dig och vad det innebär för mig? Det är något vi måste kunna läsa av i vardagen för att slippa dessa misstag.
Jag understryker än en gång: Att fela är mänskligt. Utan felande - ingen lärdom.
När mörkret faller
När mörkret faller och tystnaden fyller rummet är ingenting längre som förr.
Fasaden som sakta men säkert byggts upp brister och allting förändras.
Glädjen och skrattet suddas ut och de salta och instängda tårarna tränger fram.
Det är då verkligheten tar vid, något annat är bara ett skådespeleri som folk går på.
Då mörkret faller gör jag vad jag är bäst på - gråter i tystnad när ingen ser.
För så länge ingen vet är ingen skada skedd och jag kan fortsätta på samma spår.
Fasaden som sakta men säkert byggts upp brister och allting förändras.
Glädjen och skrattet suddas ut och de salta och instängda tårarna tränger fram.
Det är då verkligheten tar vid, något annat är bara ett skådespeleri som folk går på.
Då mörkret faller gör jag vad jag är bäst på - gråter i tystnad när ingen ser.
För så länge ingen vet är ingen skada skedd och jag kan fortsätta på samma spår.
Raderna kommer från hjärtat
Att med olika känslor kunna uttrycka sig skriftligt är något oerhört vackert som alldeles för få tar vara på. Många gånger kan man spegla insidan genom att skriva ner rader på ett papper, rader som kommer från hjärtat. För säg mig, vad är det för mening att skriva om det inte kommer från hjärtat? Jag blir djupt besviken på människor som bara skriver saker utan att mena det. Dessa människor förstör den vackra innebörden med skrivandet och det är så fel.
Tänk att det finns de som lever för detta, att just skriva. Jag är en av dessa och jag älskar det verkligen. I hela mitt liv har jag skrivit och jag har alltid skrivit rader från hjärtat och jag kommer aldrig sluta med det.
Något som gör mig förvirrad är ord jag fick höra senast igår. "Du uttrycker dig för starkt".
Jag blev stum när jag hörde detta och kunde inte förstå ordens innebörd.
Uttrycka mig för starkt? Kan någon förklara för mig hur man kan uttrycka sig för starkt genom skrivandet? Det är min insida, det är mina tankar, mina åsikter och mina känslor.
Vem har då rätten att avgöra om jag uttryckt mig för starkt? Ingen kan avgöra det så länge raderna kommer från hjärtat vilket mina gör.
Jag uppmanar er som älskar att skriva att aldrig vara rädd för att skriva från hjärtat.
Meningen med skrivandet är att kunna uttrycka sin insida genom ord som hamnar på papper och bildar meningar.
Tänk att det finns de som lever för detta, att just skriva. Jag är en av dessa och jag älskar det verkligen. I hela mitt liv har jag skrivit och jag har alltid skrivit rader från hjärtat och jag kommer aldrig sluta med det.
Något som gör mig förvirrad är ord jag fick höra senast igår. "Du uttrycker dig för starkt".
Jag blev stum när jag hörde detta och kunde inte förstå ordens innebörd.
Uttrycka mig för starkt? Kan någon förklara för mig hur man kan uttrycka sig för starkt genom skrivandet? Det är min insida, det är mina tankar, mina åsikter och mina känslor.
Vem har då rätten att avgöra om jag uttryckt mig för starkt? Ingen kan avgöra det så länge raderna kommer från hjärtat vilket mina gör.
Jag uppmanar er som älskar att skriva att aldrig vara rädd för att skriva från hjärtat.
Meningen med skrivandet är att kunna uttrycka sin insida genom ord som hamnar på papper och bildar meningar.
Våga vara unik
Vi andas in samma luft, vi står på samma jord och vi lever på våra hopp.
Detta betyder inte att vi på något sätt är lika för var invidivid är en pusselbit och ibland kan man få för sig att man inte passar in med de andra bitarna. Vem är det då som avgör vem som passar in och vem som inte gör det? Det är vi själva. Det är bara vi som intalar oss själva vart vi hör hemma och med vem. Vi måste lära oss att fokusera på oss själva istället för att hela tiden lyssna på andra och försöka följa samma spår. Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva skriva detta men vi är trots allt starka individer och då ska vi också bete oss som detta.
Självförtroende är inte något som vi alla föds med utan det är något vi måste jobba upp och det kan ta tid men det är värdefull tid som vi måste ta oss. Med hjälp av självförtroendet klarar vi av att hålla våra huvuden höga även under de mest jobbiga omständigheter.
I dagens samhälle har många svårt att acceptera sig själva vilket resulterar i att vi får svårigheter att acceptera andra. Sluta lev efter den mall som blivit uppbyggd med tidens allra mest korkade påhitt. Låt mallen suddas ut och var bara dig själv.
Vi är alla unika på vårt sätt och ingen kan ersätta det!
Detta betyder inte att vi på något sätt är lika för var invidivid är en pusselbit och ibland kan man få för sig att man inte passar in med de andra bitarna. Vem är det då som avgör vem som passar in och vem som inte gör det? Det är vi själva. Det är bara vi som intalar oss själva vart vi hör hemma och med vem. Vi måste lära oss att fokusera på oss själva istället för att hela tiden lyssna på andra och försöka följa samma spår. Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva skriva detta men vi är trots allt starka individer och då ska vi också bete oss som detta.
Självförtroende är inte något som vi alla föds med utan det är något vi måste jobba upp och det kan ta tid men det är värdefull tid som vi måste ta oss. Med hjälp av självförtroendet klarar vi av att hålla våra huvuden höga även under de mest jobbiga omständigheter.
I dagens samhälle har många svårt att acceptera sig själva vilket resulterar i att vi får svårigheter att acceptera andra. Sluta lev efter den mall som blivit uppbyggd med tidens allra mest korkade påhitt. Låt mallen suddas ut och var bara dig själv.
Vi är alla unika på vårt sätt och ingen kan ersätta det!
Hämnd och förlåtelse
Detta inlägg är som vanligt tänkt att rikta sig till er, mina kära läsare men eftersom jag tänker på en händelse som påverkat hela mitt liv när jag skriver detta får ni ha förståelse för om jag blir för "inne i mig själv". Tack.
Hämnd kan ofta förknippas med hat men vi får inte glömma att det många gånger, nästan alltid är sorgen inuti oss som är så djup att den förvandlas till hat. Det är alltså egentligen sorgen som får oss att vilja hämnas. Ibland blir den så svår att hantera att man bara ser svart och så länge man inte finner ljuset är man fast.
Men om man nu hatar och sörjer så djupt vad har då förlåtelse med detta att göra? Jo, förlåtelsen kommer till slut vara räddningen, ljuset som man aldrig fann tidigare. Genom att förlåta öppnar vi en väg som kan leda oss till en ny början, helt enkelt ett sätt att få oss att gå vidare.
Men tro mig, det är lättare sagt än gjort.
Sorg tar tid vilket i sin tur leder till att det tar ännu längre tid då hatet tar plats och man måste bearbeta det innan man tar det stora steget till förlåtelsen. Det är en lång procedur och det finns absolut ingen som helst garanti på att man någonsin kommer kunna förlåta.
Jag sitter i den båten idag och har gjort det i två år nu och jag har vetat från den dagen hatet uppstod att jag aldrig i hela mitt liv kommer kunna förlåta.
Så varför sitter jag ens och skriver detta till er nu kanske ni undrar? Svaret är enkelt.
Jag vill få er att förstå att utan det ständiga hatet som innerst inne är sorg och med förlåtelse har man lättare att gå vidare. Det gäller bara att hitta ett bra sätt att kunna bearbeta sorgen och hatet på. Mitt tips till er är att ta till er främsta talang. Och kom ihåg, alla har en talang!
Skriv, sjung, rita, spring, gör helt enkelt det du är bäst på och gör det med all den styrka du bär. På det sättet visar du att inget ska få dra ner dig till havets botten.
Kanske kommer inte detta leda till en förlåtelse men du kommer få din hämnd.
Hämnd kan ofta förknippas med hat men vi får inte glömma att det många gånger, nästan alltid är sorgen inuti oss som är så djup att den förvandlas till hat. Det är alltså egentligen sorgen som får oss att vilja hämnas. Ibland blir den så svår att hantera att man bara ser svart och så länge man inte finner ljuset är man fast.
Men om man nu hatar och sörjer så djupt vad har då förlåtelse med detta att göra? Jo, förlåtelsen kommer till slut vara räddningen, ljuset som man aldrig fann tidigare. Genom att förlåta öppnar vi en väg som kan leda oss till en ny början, helt enkelt ett sätt att få oss att gå vidare.
Men tro mig, det är lättare sagt än gjort.
Sorg tar tid vilket i sin tur leder till att det tar ännu längre tid då hatet tar plats och man måste bearbeta det innan man tar det stora steget till förlåtelsen. Det är en lång procedur och det finns absolut ingen som helst garanti på att man någonsin kommer kunna förlåta.
Jag sitter i den båten idag och har gjort det i två år nu och jag har vetat från den dagen hatet uppstod att jag aldrig i hela mitt liv kommer kunna förlåta.
Så varför sitter jag ens och skriver detta till er nu kanske ni undrar? Svaret är enkelt.
Jag vill få er att förstå att utan det ständiga hatet som innerst inne är sorg och med förlåtelse har man lättare att gå vidare. Det gäller bara att hitta ett bra sätt att kunna bearbeta sorgen och hatet på. Mitt tips till er är att ta till er främsta talang. Och kom ihåg, alla har en talang!
Skriv, sjung, rita, spring, gör helt enkelt det du är bäst på och gör det med all den styrka du bär. På det sättet visar du att inget ska få dra ner dig till havets botten.
Kanske kommer inte detta leda till en förlåtelse men du kommer få din hämnd.
Det finns en bott i oss alla
Alla kan relatera till hur det är att nå sin bott och bara låta bägaren svämma över. Anledningen till varför alla kan göra detta är enkel, alla upplever det någon gång, ofta flera.
Det går inte att beskriva den här känslan med ord men skulle jag använda alla superlativa böjningar i hela världen skulle jag åtminstone kanske komma i närheten, möjligtvis snudda vid känslan men ändå vara långt ifrån. Nu kanske ni fått en någorlunda överblick över vilken känsla jag försöker beskriva på bästa sätt. Sorgen, ilskan, frustrationen och allt som kan förknippas med dessa, listan kan bli lång.
Med enkel formulering kan man tänka sig en flaska med kolsyrat innehåll som skakats så mycket att korken till slut flyger av och drycken svämmar över. Det är en enkel bild att föreställa sig, också en enkel jämförelse med just den här känslan.
Alltför många gör det ständiga misstaget att försöka hålla inne allt så länge det bara går.
Detta resulterar alltid i att känslan svämmar över. Vad som bildas inuti oss när detta sker är en inre konflikt, ett tredje världskrig bland sina egna känslor. Man kan inte styra det, man kan intestoppa det, till slut måste det ut. Oftast blir den här känslan så otroligt stark att den går ut över allt som den inte ska gå ut över. Den blir som en påtänd raket, ingen vet vart den hamnar men har man otur kan den hamna riktigt fel. Det är just därför vi måste öppna upp oss en aning och lätta på trycket innan det blir för mycket, innan det går så långt att vi inte kan kontrollera eller styra över vår känslomässiga inre kris.
Hos en del av oss finns det en fobi som mot all förmodan lyckas hålla kvar kapsylen på flaskan (som i detta fall är orsaken till att vi kan "explodera"), ända fram tills botten är nådd och ingen annan utväg finns än att släppa lös allt.
Det är en fobi som hindrar oss från att våga lätta på trycket och öppna oss en aning istället för att riskera att släppa ut allt som ofta resulterar i ännu mer problem eftersom det kan gå ut över helt fel människor, människor vi älskar eller också något annat vi älskar. Vi har faktiskt en förmåga att med vår ilska slå sönder saker, det kan i värsta fall vara saker vi älskar, som vi innan vår känslomässiga kris behandlat med sådan ömhet och kärlek.
Förstår ni nu hur farligt det är att hålla känslorna inom sig en längre tid?
Lika farligt kan det vara att öppna upp sig för någon men vad är egentligen ett liv utan risktagande?
Det går inte att beskriva den här känslan med ord men skulle jag använda alla superlativa böjningar i hela världen skulle jag åtminstone kanske komma i närheten, möjligtvis snudda vid känslan men ändå vara långt ifrån. Nu kanske ni fått en någorlunda överblick över vilken känsla jag försöker beskriva på bästa sätt. Sorgen, ilskan, frustrationen och allt som kan förknippas med dessa, listan kan bli lång.
Med enkel formulering kan man tänka sig en flaska med kolsyrat innehåll som skakats så mycket att korken till slut flyger av och drycken svämmar över. Det är en enkel bild att föreställa sig, också en enkel jämförelse med just den här känslan.
Alltför många gör det ständiga misstaget att försöka hålla inne allt så länge det bara går.
Detta resulterar alltid i att känslan svämmar över. Vad som bildas inuti oss när detta sker är en inre konflikt, ett tredje världskrig bland sina egna känslor. Man kan inte styra det, man kan inte
Hos en del av oss finns det en fobi som mot all förmodan lyckas hålla kvar kapsylen på flaskan (som i detta fall är orsaken till att vi kan "explodera"), ända fram tills botten är nådd och ingen annan utväg finns än att släppa lös allt.
Det är en fobi som hindrar oss från att våga lätta på trycket och öppna oss en aning istället för att riskera att släppa ut allt som ofta resulterar i ännu mer problem eftersom det kan gå ut över helt fel människor, människor vi älskar eller också något annat vi älskar. Vi har faktiskt en förmåga att med vår ilska slå sönder saker, det kan i värsta fall vara saker vi älskar, som vi innan vår känslomässiga kris behandlat med sådan ömhet och kärlek.
Förstår ni nu hur farligt det är att hålla känslorna inom sig en längre tid?
Lika farligt kan det vara att öppna upp sig för någon men vad är egentligen ett liv utan risktagande?
Låt svagheten bli din styrka
Det finns en viss smärta och tyngd som vi alla bär på. Hos vissa stannar den kvar föralltid, hos andra släpper den taget. Vi lever under olika förutsättningar och därefter formas livet, även just den här smärtan och tyngden i bröstet.
Vi människor är starka individer som klarar av att bära mer smärta än vi faktiskt tror.
Med tiden blir man helt enkelt härdad. Något vi är oerhört bra på är att dölja smärtan inom oss och lyckas bidra med det där leendet som man egentligen bara vill forma till ett skrik av sorgen och hatet som bosatt sig inuti. Men det gör vi inte. Hur skulle det se ut? Då skulle man ju visa sin svaghet. Det går inte, det är ju fel. Eller är det inte så?
"De starka överlever medan de svaga faller"?
Den klyschan är däremot så fel som det kan bli!
Genom att visa sin svaghet för någon annan stärker man sig själv genom att lätta på trycket man har inombords och samtidigt ta sig modet att öppna sina dörrar för någon annan. Detta kan även vara till stor hjälp gentemot den man väljer att slå upp sina dörrar för.
Varför? För alla människor bär på en viss tyngd i sitt bröst och det finns inget skönare än att lätta på trycket och låta en sten falla från hjärtat.
Lever man med sorg som kommer förfölja en resten av livet måste man lära sig att hantera den.
Våga vara svag, det kommer i sin tur göra dig stark!
Ingen föds stark, det är något man bygger upp för var dag man lever.
Styrka är att falla och sedan ta sig upp igen.
Vi människor är starka individer som klarar av att bära mer smärta än vi faktiskt tror.
Med tiden blir man helt enkelt härdad. Något vi är oerhört bra på är att dölja smärtan inom oss och lyckas bidra med det där leendet som man egentligen bara vill forma till ett skrik av sorgen och hatet som bosatt sig inuti. Men det gör vi inte. Hur skulle det se ut? Då skulle man ju visa sin svaghet. Det går inte, det är ju fel. Eller är det inte så?
"De starka överlever medan de svaga faller"?
Den klyschan är däremot så fel som det kan bli!
Genom att visa sin svaghet för någon annan stärker man sig själv genom att lätta på trycket man har inombords och samtidigt ta sig modet att öppna sina dörrar för någon annan. Detta kan även vara till stor hjälp gentemot den man väljer att slå upp sina dörrar för.
Varför? För alla människor bär på en viss tyngd i sitt bröst och det finns inget skönare än att lätta på trycket och låta en sten falla från hjärtat.
Lever man med sorg som kommer förfölja en resten av livet måste man lära sig att hantera den.
Våga vara svag, det kommer i sin tur göra dig stark!
Ingen föds stark, det är något man bygger upp för var dag man lever.
Styrka är att falla och sedan ta sig upp igen.
En evighet
Ni vet den där längtan som kan driva vilken människa som helst galen?
Just det, den längtan som gör att allting kan kännas som en evighet. Men vad innebär en evighet egentligen? "Med evighet menas oftast en oändlig tidsrymd", uppger Wikipedia. Men rätta mig om jag har fel när jag skriver att evigheten inteexisterar.
Det är endast ett uttryck vi använder då det känns som att tiden står stilla och likaså man själv.
Många gånger handlar det om att man vill något så mycket att man får för sig att man aldrig kommer få uppleva det. Ibland, när man kanske inte alltid orkar kämpa lika mycket som man brukar kan man få för sig att "tiden får avgöra" vilket bara är en dum bortförklaring för att man inte känner sig lika stark längre, därför väljer man att lägga sitt öde i tidens atmosfär. Genom att göra det får man tid över till att stanna upp, andas och tänka, vad är det jag egentligen vill? Det är ett bra sätt men ändå inte. För på ett sätt är det precis samma sak som att ge upp å andra sidan måste man göra så för att överhuvudtaget kunna tänka klart och gå vidare. Låter som ett dilemma? Det är bara att inse, livet ställer oss inför många dilemman och då gäller det att göra rätt val vilket inte alltid är det enklaste.
Vad jag vill komma fram till är att vi fokuserar alltför mycket på evigheten som enligt mig inte ens existerar, det är bara ett tomrum som aldrig kan fyllas ut.
Kör ditt race, låt inte tiden avgöra, låt ingen annan än dig själv avgöra.
Just det, den längtan som gör att allting kan kännas som en evighet. Men vad innebär en evighet egentligen? "Med evighet menas oftast en oändlig tidsrymd", uppger Wikipedia. Men rätta mig om jag har fel när jag skriver att evigheten inte
Det är endast ett uttryck vi använder då det känns som att tiden står stilla och likaså man själv.
Många gånger handlar det om att man vill något så mycket att man får för sig att man aldrig kommer få uppleva det. Ibland, när man kanske inte alltid orkar kämpa lika mycket som man brukar kan man få för sig att "tiden får avgöra" vilket bara är en dum bortförklaring för att man inte känner sig lika stark längre, därför väljer man att lägga sitt öde i tidens atmosfär. Genom att göra det får man tid över till att stanna upp, andas och tänka, vad är det jag egentligen vill? Det är ett bra sätt men ändå inte. För på ett sätt är det precis samma sak som att ge upp å andra sidan måste man göra så för att överhuvudtaget kunna tänka klart och gå vidare. Låter som ett dilemma? Det är bara att inse, livet ställer oss inför många dilemman och då gäller det att göra rätt val vilket inte alltid är det enklaste.
Vad jag vill komma fram till är att vi fokuserar alltför mycket på evigheten som enligt mig inte ens existerar, det är bara ett tomrum som aldrig kan fyllas ut.
Kör ditt race, låt inte tiden avgöra, låt ingen annan än dig själv avgöra.
