När jag hör musiken spelas upp gungar de djupa andetagen i takt.
Jag ser, jag hör, jag minns, jag saknar och jag fruktar bilder från förr.
Allting spelas upp som den melodi som en gång existerade.
En dag tystnade melodin och det enda som återstod var minnen.
Bilder skapades, toner uppstod och färger blandades i en svag nyans.
Men trots detta fanns du där bland refrängen och var av starkast nyans.
Melodin överröstades av den dialekt som en gång fick mig att våga tro.
De starka konturerna svider i ögonen och en tår försöker tränga fram.
Jag håller smärtan tillbaka för tårarna skulle bara dölja det vackra.
Inget får komma att skymma min sikt för vad som en gång fanns där.
Melodin spelas högre än någonsin och bilderna lyser färgstarkt.
Det är ingen dröm, bara ett minne blott som förföljer mig vart jag än går.