Det är svårt att se framåt utan aningar, mål eller motivation.

Det är så mycket lättare att se tillbaka på sådana stunder man bara vill ha tillbaka igen.
När man inser att det aldrig blir som förr igen gör det som ondast och allt känns hopplöst.
I praktiken kan man egentligen inte se framåt för ingen kan berätta hur framtiden kommer se ut.
Jag vill kunna se framåt, inte bara vänta och se och när man plötsligt är där vill man innerst inne inte vara där. För det är då man inser att man inte kan gå tillbaka, då är det plötsligt försent och ångesten hinner ikapp.

När man blickar tillbaka slås man kanske av tanken: "varför tog vara på den tiden bättre"? Varför? Den ständiga frågan som man är nyfiken på samtidigt som man kanske fruktar svaret. Sanningen är allt annat än enkel, min vän.
Ingen är så naiv så man tror att tiden kan stå stilla även om det kan kännas så för ett ögonblick. Däremot kan man hoppas för tro och hopp är två helt skilda saker.
Hoppet är det sista som lämnar människan.
Därför kan jag inte släppa det, jag måste hålla fast vid det för det är det sista jag har kvar.