Aldrig hade jag kunnat förutse att jag skulle stå ensam utan dig vid min sida idag.
Ingen överhuvudtaget hade kunnat ana att du och jag skulle splittras, för det var just så det var: Du och jag.

Tänk så olika vi var men ändå så lika. Jag minns så väl när du började spela i samma fotbollslag som mig, det var första gången vi träffades. Vi pratade inte mycket med varandra i början, jag förstod att du var blyg och jag körde på med mitt eget race vilket var raka motsatsen.
Aldrig trodde jag att vi skulle bygga upp den vänskap som vi gjorde.

Snart var vi oskiljaktiga och umgicks näst intill dygnet runt och då vi inte gjorde det pratade vi i telefon. Jag minns hur vi kunde prata timtals utan tystnad och jag minns så väl hur vi skrattade så tårarna sprutade. Det var vår humor, det var en del av oss. Sommaren 2005 kan jag med all säkerhet garantera var den tiden då jag skrattade som mest och jag tvivlar på om jag någonsin kommer kunna skratta så mycket igen. Jag var så säker på att jag aldrig skulle förlora dig.
Tänk så fel man kan ha...

Jag minns vår sista fotbollscup som vi var på tillsammans, Danmark -06. Redan där hade jag egentligen förlorat dig men jag ville inte inse det. Jag förstod inte hur mitt liv skulle se ut utan dig vid min sida. Idag vet jag hur det ser ut. Det är tomt och min livsstil har förändrats radikalt. Jag kommer aldrig glömma den vänskap vi en gång hade, Malin.