Alla kan relatera till hur det är att nå sin bott och bara låta bägaren svämma över. Anledningen till varför alla kan göra detta är enkel, alla upplever det någon gång, ofta flera.

Det går inte att beskriva den här känslan med ord men skulle jag använda alla superlativa böjningar i hela världen skulle jag åtminstone kanske komma i närheten, möjligtvis snudda vid känslan men ändå vara långt ifrån. Nu kanske ni fått en någorlunda överblick över vilken känsla jag försöker beskriva på bästa sätt. Sorgen, ilskan, frustrationen och allt som kan förknippas med dessa, listan kan bli lång.
Med enkel formulering kan man tänka sig en flaska med kolsyrat innehåll som skakats så mycket att korken till slut flyger av och drycken svämmar över. Det är en enkel bild att föreställa sig, också en enkel jämförelse med just den här känslan. 

Alltför många gör det ständiga misstaget att försöka hålla inne allt så länge det bara går.
Detta resulterar alltid i att känslan svämmar över. Vad som bildas inuti oss när detta sker är en inre konflikt, ett tredje världskrig bland sina egna känslor. Man kan inte styra det, man kan inte stoppa det, till slut måste det ut. Oftast blir den här känslan så otroligt stark att den går ut över allt som den inte ska gå ut över. Den blir som en påtänd raket, ingen vet vart den hamnar men har man otur kan den hamna riktigt fel. Det är just därför vi måste öppna upp oss en aning och lätta på trycket innan det blir för mycket, innan det går så långt att vi inte kan kontrollera eller styra över vår känslomässiga inre kris.

Hos en del av oss finns det en fobi som mot all förmodan lyckas hålla kvar kapsylen på flaskan (som i detta fall är orsaken till att vi kan "explodera"), ända fram tills botten är nådd och ingen annan utväg finns än att släppa lös allt.
Det är en fobi som hindrar oss från att våga lätta på trycket och öppna oss en aning istället för att riskera att släppa ut allt som ofta resulterar i ännu mer problem eftersom det kan gå ut över helt fel människor, människor vi älskar eller också något annat vi älskar. Vi har faktiskt en förmåga att med vår ilska slå sönder saker, det kan i värsta fall vara saker vi älskar, som vi innan vår känslomässiga kris behandlat med sådan ömhet och kärlek.

Förstår ni nu hur farligt det är att hålla känslorna inom sig en längre tid?
Lika farligt kan det vara att öppna upp sig för någon men vad är egentligen ett liv utan risktagande?