Okej alla underbara läsare, nu är det dags för lite real talk. För att vara lite mer specifik, något utav det viktigaste här i livet - alla våra drömmar. En viss pojke som en gång fanns i mitt liv berättade för mig att han tror att människan föds för en viss uppgift. Han påverkade mig mer och mer genom hans tankar och våra pratstunder och jag tror mer och mer på att det stämmer.
Vi föds för att uppnå någonting. Men ännu viktigare, det måste vara något vi verkligen brinner för. Tänk så många som gör saker de vantrivs med dag ut och dag in. Vad får man ut på det? Många säger att det aldrig är försent, jag kan hålla med till en viss del men realist som jag är så är det dessvärre försent i vissa lägen. Det är något man måste acceptera.
Alla har vi drömmar som förändras år efter år, eller åtminstone från barndom till ungdom. Det är inte många som verkligen vet vad dom vill göra tidigt i åldern, det är något som kommer senare om man någonsin inser vad det verkligen är man vill göra. Ett exempel, när jag var liten var min dröm att bli veterinär, idag drömmer jag om att bli författare. Märker ni skillnaden?
Man utvecklas varje dag som person även om man inte själv ser det. Jag vet, att om jag kämpar tillräckligt hårt för att uppnå min dröm kommer jag klara det. Och kom ihåg, det spelar ingen som helst roll hur många år det än tar för att komma dit man vill, för den dagen man lyckats kommer man se tillbaka på allt slitande och inse hur mycket det verkligen varit värt det.
Jag blir så besviken och ledsen när jag ser eller hör människor som avskyr vad de gör. Det är ditt val! Det är du som bestämmer vart du vill komma. Tro inte att allt kommer serverat på ett silverfat, det krävs tålamod, självförtroende och vilja!
Det jag vill få fram är att drömmar är till för att uppfyllas.
Så snälla ni, ta för er och uppfyll era drömmar medan ni kan! / M

Jag börjar undra om syskonkärlek ändå inte är det vackraste som finns? Jag menar i helhet. Ett förhållande kan brista lika lätt som tunn is. Det gör inte syskonkärlek, för där har man växt upp tillsammans, sett varandra utvecklas på ett eller annat sätt under varje dag. Man har alltid funnits för varandra hur dålig kontakt man än haft till sin bror/syster. Det spelar ingen roll, för är man syskon - då håller man ihop. Själv har jag två äldre bröder för er som missat det och det är mestadels dom som gjort mig till den personen jag är idag. Det är dom som lärt mig vara självständig, vågat stå på mig, klarat mig på egen hand och att alltid vara envis när det väl gäller något. Trots alla våra olikheter är vi ändå så lika. Det är inte i alla förhållanden folk accepterar dess olikheter samt likheter utan att det skär sig och blir gräl. Men är man syskon har man accepterat varandra sen dagen man föddes. Är inte det otroligt om man tänker efter?

Ikväll frågade min äldsta bror (som alltid läser min blogg) hur jag mådde eftersom han läst mina senaste inlägg som inte varit särskilt glada. Det är nog vid såna tillfällen man inser att man aldrig är ensam, man har alltid sin familj. Att en fråga som "hur mår du?" från sin bror kan göra sån skillnad. Men det gjorde det. Jag kände omtanke. Dessvärre kunde jag inte svara på vad som hänt eller hur det ligger till med allt just nu och det är bara något som måste accepteras. En del saker är inte till för någon annans öron än ens egna. Det jag vill få fram med det här inlägget är att man ska uppskatta sina syskon, hur mycket man än bråkar.
För en dag, då man minst anar och när man kanske mår som sämst inser man att man aldrig är ensam. / M

Temat jag valt att fokusera på är tomhet.

Det är något som alla kan relatera till, och det finns ingen som aldrig någonsin mött den känslan. Den är en del av livet. Det är alltid något eller någon som saknas.

Mitt sjätte sinne tar över för att vägleda mig.

Min vilsna själ har gått förlorad för längesedan.

Längs de ljusa molnen på den klarblå himlen svävar min önskning.

Önskan att bli hel igen.

Vem finns där för att uppfylla min önskning?

Vad finns där för att rädda det som finns kvar?

Mina handlingar har svikit mig, andras handlingar har förstört mig.

Att svika sig själv är något man aldrig blir av med.

Något man får leva med resten av livet.

Det själslösa livet tampas vidare med all ondska som bara väntar på att få agera.

Kom inte nära mig! Skriker jag ut i mina drömmar,
men i verkligheten kvävs min röst av andra.

Jag vill få det omöjliga att bli möjligt.

En glädjefylld sång mister sin klang och upphör att sjungas
En pennas bläck är förbrukat och slutar fylla pappret
En tickande klocka stannar upp efter att ha slagit sitt sista slag

Men det tomrum du skapat kommer aldrig fyllas igen.

Du bevisade att hat kunde få vem som helst sinnesrubbad.

Beviset som jag så länge fruktat men väntat på.

Det kom slutligen till min undsättning.

Blotta tanken av dig fick mina ögon att svartna.

Min hämndlystnad växte och blev snart för stark.

Så stark att det resulterade i ett svagt val.

Adjö kärlek, adjö hat.

För längesedan lekte våra förbjudna blickar med varandra

En dag upphörde leken och allvaret intog sin plats

Igår ångrade jag våra blickar som orsakade detta

För idag är de blott ett minne fyllda av salta tårar.

Månens klara lyster får det bäcksvarta mörkret att ljusna,

här står jag och har aldrig någonsin känt sådan ensamhet.

Rädslan vägrar släppa taget och motståndskraften ger vika,

inuti växer en tomhet som aldrig kan skymmas.

Andetagen blir tyngre för var sekund.

Nu har allting gått förlorat, nu är allting över.

Ensam står jag nu här och ber till min egen måne.

Bortom nattens mörker och gnistrande stjärnor vet jag att du finns,

någonstans på den andra sidan finns det hopp.

Vart du än är ska du veta att jag söker dig dag och natt,

finner jag dig inte kommer du inse att det är försent.

Jag speglade mig idag och kunde skymta dig samtidigt

Jag bar läppstift idag och mötte dina läppar tills jag tvättat av det

Jag sprang som aldrig förr idag och andades ditt syre

Har man en gång blivit förenade till en kommer man alltid vara det.

Det sägs att livet leker, ändå har jag ingen att leka med.

Det sägs att solen kommer efter regn, ändå kan jag inte se den.

Det sägs att tiden läker alla sår, ändå har jag lika ont.

Det sägs att skatten finns i regnbågens ände, ändå fanns den hos mig.

Innan du dök upp i mitt liv var allt lika meningslöst som en tom bok.

När du visade att du existerade fylldes boken med meningsfulla rader.

Men dagen du gick fanns inte ens bokomslaget kvar.

För det är när du tar på mig

som jag känner mig hel

Det är när du vänder mig ryggen

som jag känner mig krossad

Och när dagen blir till natt

då du är borta, så är jag ensam

Det är när du dyker upp igen

som jag får tillbaka hoppet

Och när jag ser dig där borta

tillsammans med någon annan

Då är jag försvunnen, långt härifrån.

En berg-och dalbana är vad allt är...