Jag går i dina fotsteg broder och undrar vart jag är på väg. Jag följer stigen du trampat upp broder, bara för att känna på samma värld. Tillsammans lever vi upp till ordet syskonkärlek och formar dess mening. Att aldrig svika, att aldrig lämna att alltid finnas där för varandra. Vara en del tillsammans. Skratta oss igenom livet men även gråta, älska, kanske någon gång hata, men alltid förlåta. Känslan av att veta att man alltid kan ty sig till ens broder, låta honom läsa en som en öppen bok som aldrig stängs igen. Aldrig någonsin, för har man en gång öppnat boken kommer ens broder följa varenda kapitel. Sedan det första steget togs öppnades ögonen för mig och de kommer följa mig hela vägen genom livet. Ändå finns oron över att dessa ögon ska tappa bort mig, inte glömma, men kanske inte finna mig när följer en annan väg. Vad kommer ske då? Vem ska visa vägen, om inte du broder? Vem ska läsa mig som en öppen bok, om inte du broder? Vem ska ge mig just den kärlek, om inte du broder?
Syskonkärlek är något som existerar från vaggan till graven vare sig man vill eller inte. Men jag behöver den.