Jag saknar verkligen mitt gamla skrivande, så som jag skrev förut. Jag levde för att skriva, det var min passion och även om det är så än idag saknas gnistan. Varje kväll skrev jag, jag skrev som om det vore det sista jag någonsin skulle göra. Och så fortsatte det varenda kväll en lång tid och jag älskade det. Hur dåligt jag än mådde, hur mycket jag än kunde sitta och gråta över vad jag kände och skrev så älskade jag det ändå. Det var jag, det var mina känslor, det var det jag var bra på helt enkelt. Jag vill ha det så igen, jag vill känna den där underbara känslan som jag hade när jag skrev rad efter rad, mening efter mening i hopp om att få ut allt som fanns inom mig. Det kändes bra efteråt, jag var lättad som om en sten föll från hjärtat. Jag hatar att säga det men jag undrar om jag någonsin kommer få tillbaka gnistan igen. Jag är rädd att det är all press som satt spår, jag klarar det inte längre. Det var efter jag började gymnasiet som skrivandet började avta. Nog för att jag skrev massor i skolan men aldrig någonsin på det sätt jag skrev hemma när jag var ensam. Ibland känns det som att ett MVG i svenska inte spelar så jättestor roll, jag vill bara kunna förmedla mina berättelser och allt annat jag skriver på ett äkta sätt. Man ska kunna känna den energi och kärlek som jag lagt ner på varenda mening för att nå ut till alla. Från den dagen jag började lära mig skriva har jag aldrig kunnat sluta. Jag har alltid fått höra från lärare, familj och vänner att jag kommer komma långt med mitt skrivande. Det var skönt att känna att dom trodde på mig. Jag behöver kanske samma stöd igen, för det sista jag vill är att lägga ner skrivandet. Det är min kärlek, det är vad jag kan. / M