Osäkerhet
Det kommer en dag då osäkerheten ska bekämpas, nu är det bara att vänta...
Att ta farväl
För varje gång när du suckar och tar ett djupt andetag
fyller rädslan min kropp i tron om att du ska ta farväl
den där oron som funnits med mig vareviga natt och dag
hade du lyssnat om hjärtat skrek att jag behöver dig här?
Skulle du ta min hand och vägleda mig som förr i tiden
om vi fått chansen att bli en skulle du tagit den då
eller skulle du verkligen ta farväl och lämna mig övergiven
och riskerat att förlora det som fanns och göra en till två?
Om jag valde att gå i dina fotspår, skulle du ta en annan väg
hade det spelat någon roll om jag stått kvar och sett dig gå
men om jag bad att få vara en del av dig, fick jag följa med?
svaret är nej, hur skulle jag kunnat leva med att vi var två?
Tomhet
Varje gång jag tänker på dig får jag ont, samtidigt som en glädje rusar inom mig. Varje dag undrar jag hur du mår, vad du gör, hur allting går. Berätta för mig, prata med mig. Våga öppna dig och släpp in mig i ditt liv. Om inte, så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Skulle du ens bry dig om du förlorade mig? Vad betyder jag? Så många frågor, och jag vet inte om du någonsin kommer besvara dom.
Det är svårt nu, jag vet inte vad som händer med mig längre, men jag klarar inte av att det ska fortsätta vara såhär. Varje dag när jag känner såhär, så är mina bröder det första som kommer upp i huvudet. Det är grunden till att allting känns såhär. Men det blir inte bättre av att jag sitter och gråter för dom finns ändå inte här och tröstar mig. Jag saknar dom och det gör ont, varenda sekund, men jag döljer det hela tiden.
Ingenting funkar utan er! Jag vill inte vara kvar här längre, jag hör inte hemma här.
Jag vill vara tillsammans med min familj igen.
Bara känna känslan av att någon tycker om en på riktigt, för den man är.
Prestationsångest
Jag älskar dig, pappa. Du är bäst!
Nostalgi
Jag gav dig den tiden, även om du inte förtjänade den. Efter allt vi gjort tillsammans, gick igenom tillsammans.. Betydde det inte någonting för dig? Och nej, man växer inte ifrån varann sådär på en sekund, vilket du inbillade dig att du gjorde. "Växt ifrån mig", som du påstod. Hittade du ingen bättre förklaring? Jag hade sanningen, men du vägrade inse den. Men däremot gör du det idag, det tog sin tid, men till slut förstod du. Jag kan inte hjälpa det, men jag kommer nog aldrig kunna släppa det. Att du bara övergav mig sådär..
Även om vi pratat om det efteråt, hur allt gick till, så känns det fortfarande.
Fick se dig på bussen idag, det kändes som att tiden stannade upp. Jag såg på dig, såg ut genom fönstret och tänkte på alla våra minnen. Det kändes underligt. För nu är det bara minnen. Ingenting annat. Från att ha varit med varandra dygnet runt, till ingenting. Det kallas en omställning. Jag kommer nog aldrig förstå vad som hände.
Saknad
Jag saknar något som en gång fanns.
Jag saknar en tid som aldrig mer kommer tillbaka.
Varje dag försöker jag lägga det bakom mig, men det är omöjligt.
Varje dag försöker jag gå vidare och släppa det som fanns.
Varje dag önskar jag att allt kunde vara som förut.
En dag kommer jag gå vidare, men aldrig glömma det som var.
En dag kommer jag se tillbaka och le åt en del av det förflutna.
En dag kommer jag inse att ingenting varar föralltid.
Vi lever i en verklighet som inte finns, den är påhittad.
Alla lever i olika världar, resten är bara inbillning.
Hör mig
Och även när jag står tyst vill jag att du ska höra mig.
Genomskåda mig, se mig, känn mig, hör min inre röst.
Bara lyssna på mig, för den jag är, och försök förstå..
Jag tänker inte göra mig till för dig, för du ska se mig för den jag är.
Snälla, se på mig, och säg att du ser något betydelsefullt.
Aldrig någonsin har jag bett någon att genomskåda mig, eftersom att det varit en av mina största rädslor, men nu ber jag dig verkligen för att du ska se att jag finns. Och jag kommer finnas för dig även om du inte visar att du vill.
För på något sätt, vet jag att du uppskattar det, ändå tänker jag på hur du skulle känna utan mig vid din sida.
Hade det förändrat något? Hade du ens brytt dig om du förlorat mig, eller hade du vänt och gått vidare direkt?
Kommer jag någonsin få svar på alla mina frågor, eller ska jag behöva vänta och se?
Jag fruktar att den dagen ska komma, ändå kommer den göra det.
Nu är det bara frågan om när.
Jag vill kunna känna att du känner något för mig, men det är hopplöst.
Varför känner jag inget?
Varför ställer jag samma frågor varje dag, när svaren aldrig kommer?
Det är hopplöst, meningslöst.
Jag bara längtar bort, långt härifrån, en plats där man bara kan slappna av, andas fritt, känna hur lugnet passerar men ändå väljer att stanna kvar hos en, se ut över havet som sköljer ner alla plågor och sköljer upp lyckan på land.
Hav av tårar
En känsla som återkommer varje natt och tar övertaget.
Och man kämpar med all sin kraft, men det spelar ingen roll.
För inget kan övervinna nattens skugga.
När någon drar ord ur mig jag inte vill säga är det redan försent.
Medan läpparna formar de förbjudna orden begår man sitt största misstag.
Och när man handlar fel kommer ångesten och förföljer en resten av livet.
När minnen dyker upp, som man aldrig mer vill återse finns inget att göra.
Det är då man måste acceptera att så länge man minns, så länge finns dom med.
Och många gånger kan man önska att man vore senil för att slippa se dom igen.
När saknaden och tomheten bara växer inom en vill man vara i en annan värld.
En värld av lycka, en värld av äkta kärlek, en värld som består utav en evighet.
Helt enkelt, en önskan som aldrig kommer bli uppfylld i denna värld.
När man begår misstag som aldrig kan bli ogjorda frågar man sig själv "varför?".
Och när man inte finner något svar står man där stum utan ett svar till sig själv.
Och när någon säger "man får de bästa svaren av sig själv" ljuger han/hon.
För ibland, står man där helt stum, och önskar att man kunde få något ogjort.
När man hör orden "ingen är perfekt, alla begår misstag", känner man en lättnad.
Men det finns både stora och små misstag, en del är bara fruktansvärda att begå.
Och när dagen kommer, då man begår det, rasar muren samman som man byggt upp.
Vad ska man nu bli skyddad av, när ens mur rasat samman?
Då står man där utan svar igen.
När ens längtan glöder inom en känner man att det är den man lever för. Längtan.
Lusten att göra något som man älskar och tar sina andetag för.
Hoppet som nästan, men inte riktigt blir uppslukat av glöden inuti.
För det finns alltid någon eller något man älskar där ute. Andas för det.
Make a wish and fall asleep
Hur mycket tror du på det du önskar? Tror du att din önskan kommer slå in?
Om inte, varför önska?
Varför leva i en så kallad verklighet, när den endast existerar i ditt huvud.
Det är för att det är ditt hopp som du håller om så hårt, vilket gör att det blir en önskan.
En önskan att få uppnå något med sitt liv som man egentligen inte tror på, men hoppas.
En illusion är vad det är. Något man tror på, men ändå inte.
Ändå går du där, orolig över att din önskan aldrig kommer slå in, så du önskar igen, igen och igen.
Man ger inte upp en önskan för den finns med livet ut, oavsett om den slagit in eller inte.
Det kallas hopp, tro och styrka.
En styrka att klamra sig fast vid önskan, hoppet som man har.
För det är vad som driver dig framåt.
Evig längtan
Den kraften som bär en framåt genom allt fastän morgon förvandlats till natt.
Ljuset som bara väntar på att få känna närvaro av någon som inte vill vända.
Sången som ekar inom alla själar och det varma lugn som håller alla nära.
Lyckan som sakta tränger fram, och dess mål är endast att hamna i din famn.
Kärleken som får din lust att glöda, den oändliga styrka som kan väcka döda.
Det är den eviga längtan som håller dig kvar, och det är det enda hoppet du har.
Håll dig kvar så länge du kan, varför åter mista en själ till en ängels famn.
Förlåt
Men det var tvärtom, jag försökte trösta och du grät i min famn. Men jag kunde inget göra.
Förlåt.
Du var rädd och det skrämde mig, jag ville skydda dig men hur skulle jag kunna det?
Varje minut var ett hotfullt slag i magen men vi stod ut, tillsammans.
Jag önskar att jag hade kunnat göra mer för dig.
Förlåt.
Vi skulle ju kämpa tillsammans, hur blev det med det? Du lämnade mig ute.
Du ville inte blanda in mig. Men jag ville bara finnas där för dig.
Förlåt för att jag försökte.
Det var jag som skulle visa mig stark, men ändå tog min svaghet över.
Det var inte meningen. Förlåt.
Livet är inte rättvist och oftast är det tyvärr de bästa människorna som drabbas.
Varför är det så? Det är fel.
Tystnaden skär i mina öron
Vart är du när jag behöver din tröst?
Vart är du när jag känner mig ensam?
Jag kan inte begära något av dig, ändå gör min själ det.
Det är tomt, det är tyst, och det är tystnad som skär i mina öron.
För vart befinner sig ditt skratt när jag vill höra det som mest?
Jag vill bara kunna höra tonerna av ljudet som får mig att sväva.
Men min vilja är ännu en önskan som inte blir
Det är som en trygghet som bara tynar bort medan jag ser på.
Men jag kan inte göra något åt det och snart är den borta.
Då står jag där och ser på när lyckan flyr sin väg och sorgen intar position.
Tomrummet står redo och snart saknas en bit som inte kan ersättas.
Tystnaden gör en galen. Den existerar men ändå inte.
Tystnaden skär i mina öron...
Mot ens vilja
Som ett test, för att se hur mycket man klarar av.
Men det finns ingen gräns, man måste bara acceptera det.
Jag vill inte åka hem, men ändå visste jag att dagen skulle komma.
Men ändå känns det lika tungt inombords varenda gång.
Tänk dig att slitas från något man verkligen vill göra, från en plats man verkligen vill vara på, från en person som man verkligen vill vara med. Det känns verkligen...
Men det är bara att bita ihop, för jag vet att jag kommer återvända, frågan är bara när.
Längtan kan verkligen tära på kropp och själ.
Hatet skriker inombords
Men en sak människan aldrig kommer ifrån - är att skapa hat.
Att någon kan väcka så mycket hat inombords, det är en verklig mardröm.
Att någon kan förstöra så mycket av ens liv, det är ett evigt ärr i ens själ.
Du förstörde mitt liv. Du är orsaken till att jag är ensam. Du är hatet i min själ.
Så mycket vi gick igenom på grund av dig. En människa. Att någon kan ha så mycket makt.
Men du är egentligen ingenting, inte ens värd att kallas för människa.
Du är bara någon som förstör och väcker hat!
Tycker du att det är ett liv? Vad hade vi gjort dig? Ingenting. Men du lever för att förstöra.
Bara jag hör ditt namn känner jag hur hatet skriker inombords.
Det skriker av sorg, ilska och smärta. Och du har orsakat det.
Jag vill aldrig mer se dig igen. Aldrig mer.
Varje dag, är jag rädd för att få se dig komma gåendes på gatan.
Rädd för att inte kunna hantera mitt hat, och förstöra mitt liv på grund av det.
Kom aldrig nära mig igen!
Take me away
En vecka kvar, sen drar jag. Jag kan inte vara kvar här...
Så mycket som hänt, så mycket som fortfarande händer inom en varje dag.
Det går inte längre.
"Take me away, a million miles away from here,
take me away, find a place for you and me"
Varför du, min ängel?
Jag saknar dig så det skälver i hela min kropp.
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig.
Varför? Varför du? Varför min ängel?
Det har gått över två år nu sedan olyckan inträffade. Den fjärde november 2005 för att vara exakt..
Ändå sitter chocken fortfarande kvar, och tårarna som hela tiden är redo att falla för dig, min ängel.
Jag vill ha dig tillbaka, så som du var. Men det kommer aldrig bli så igen.
Fysiskt är du inte särskilt långt ifrån mig, men psykiskt lever vi i två helt olika världar.
Jag skulle inte vilja ta del av den hemska värld du lever i nu, men jag vill att du ska leva i min värld, med mig.
Jag känner mig så maktlös, ingenting kan jag göra för dig, ingenting.
Så var det aldrig förut, då vi kunde göra allt för varandra.
Men nu sitter du där borta, i din alldeles egna värld. En värld av ondska, svek och smärta.
Jag kan inte förstå, jag vill inte förstå.. Varför du?!
Den underbaraste lilla flickan i världen, älskad utav alla, du spred kärlek, glädje, och ditt leende..
Ditt leende som kunde få vem som helst att smälta, djävulen själv till och med!
Du kommer aldrig förstå hur ont det gör i mig, varje gång jag tänker på dig.
Ont för att du lämnat mig, mot din vilja. Ont för att det aldrig kan bli som förut.
Ont för att jag vet att du mår hur dåligt som helst. Ont för att jag inte kan hjälpa dig.
Ont för att min ängel inte finns vid min sida längre. Det kallas smärta..
Kan inte ens förstå att jag gått igenom dessa två år utan dig.
Jag hade tänkt skriva hur mycket som helst om detta, men det gick inte enligt planerna.
Jag orkar helt enkelt inte med tårarna som rinner nerför kinderna, och den växande smärtan som tränger sig på mer och mer bara för att jag tänker på dig, mitt hjärta.
Mina sista ord: Jag älskar dig Hanna <3
Saknad och tomhet
Tårar som rinner, ett brustet hjärta som inte läker, och ingen som förstår...
Plötsligt var ni bara borta. Olov och Pelle, mina älskade bröder.
Mina älskade bröder som jag tillbringade varenda dag med.
Dagen kom, och allting förändrades. Ni åkte ifrån mig, båda två.
Jag bara önskar att jag hade kunnat följa med er.
Ni anar inte vilken saknad och tomhet ni lämnat efter er.
Man förstår aldrig vad man har, tills dagen man förlorar det.
Jag förlorade tiden med er, och jag ångrar varje dag att jag inte tog vara på den bättre.
För den tiden kommer aldrig mer igen, den är endast blott ett minne idag och för all tid framåt.
Pelle, det har gått över ett år sedan du flyttade nu men jag kan fortfarande inte förstå det.
Jag vill inte förstå det! Allt är så tyst, så tomt.
Ingen som kommer fram till mig ute och frågar "vart är pelle", säger "hälsa brorsan" eller "be Pelle ringa mig sen".
Ingen musik som dunkar med högsta volym och en falsk röst som sjunger för full hals när man kommer hem.
Ingen Pelle som kommer fram till mig ute på kvällen och säger "du ska vara hemma nu".
Helt enkelt, ingen beskyddande bror som finns i min närhet. Och bara tanken är skrämmande.
Olov, nu är det ett år sedan du flyttade ifrån mig, mamma och pappa.
Jag minns allt så väl. Så roligt vi hade tillsammans. Dina fester i din mysiga lägenhet, bilturerna som gick i turbofart, alla skrattanfall som bara vi två förstod. För det finns ingen som har sådan humor som vi har.
Men du är inte här.. Och jag har ingen att skratta med. Jag vill bara vara hos er.
Aldrig trodde jag att jag skulle sakna att höra Pelles röst ute säga
"Gå hem nu, du får inte vara här, du är för liten för att vara ute nu". Men det gör jag verkligen.
Aldrig trodde jag att jag skulle sakna Olovs gnällande, skvallrande eller klagande. Men till och med det saknar jag..
Jag saknar er och hjärtat skriker efter er, men ingenting hörs...
Allt är så tomt utan er, ingenting är som förut, och kommer aldrig bli igen.
Om någon av er läser detta så kommer ni väl inte tro era ögon.
Men det är såhär jag känner, även om jag inte kan visa det när vi ses.
Jag älskar er av hela mitt hjärta. Ni är mitt allt.
Kom mig närmre
Du är så långt bort från mig, men ändå så oerhört nära.
Jag känner att jag dras ner mot botten men ändå kan jag sväva.
Ge mig all din kärlek och ömhet som jag fått möta förut.
För utan hoppet du ger mig skulle min värld sorgligt dö ut.
När jag dras ifrån dig sugs min livskraft ut ur min tomma själ.
Det är som att möta det eviga helvetet fast man aldrig varit där.
Varje dag strider jag mot min eviga längtan som gör mig galen.
Det är samma känsla som att bli jagad i en dröm och bli tagen.
Kom mig närmre, svep din själ runt om mig och viska i mitt öra.
"Om jag inte hade dig mitt hjärta vet jag inte vad jag skulle göra"
Återblickar
Det var dagen då du kunde lämnat mig för gott.
Tänk när vi stod där i mörkret utanför skolan på den stora gräsmattan.
Du var som vanligt, allt var bra. Tills det hände..
Jag lovar att mitt hjärta satte sig i halsgropen och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Sirenerna finns fortfarande kvar i mitt huvud, och bilden spelas upp varje dag.
Det var dagen då jag kunde förlorat dig för evigt.
Jag satt med dig på sjukhuset och höll din hand.
Plötsligt sa du något som jag aldrig kommer glömma.
"Du förtjänar en så mycket bättre kille".
Dom orden.. Dom gjorde ont. Jag förstod inte hur du kunde säga så.
Jag tystade dig, och sa att det inte var sant.
Man får vad man förtjänar, alltså förtjänar jag dig, och du mig.
Tillsammans är vi starka. Tillsammans är alla starka.
Det viktigaste är att ha någon. Någon att kämpa för.
Lever man med ensamheten, vem ska man då kämpa för? Vem ska man då leva för?
Den 4/11 skrämde du mig riktigt mycket. Jag var så rädd.
Och jag hatar att blicka tillbaka till den dagen.
Ge aldrig upp!
Kommer du ihåg när du deltog i en aktivitet, och ni aldrig gav upp?
Kommer du ihåg att orden "Ge upp" aldrig existerade i din hjärna?
Tänk om det kunde vara samma sak idag. Att se alla kämpa fastän det går emot.
Alltför många ger upp i dag och struntar i allting bara för att något inte går som man vill.
Vad är det för inställning? Vart finns glöden som man hade när man var liten?
Det gäller att finna den glöden inom en igen, för den finns kvar, den är bara gömd.
Vad tjänar man egentligen på att ge upp? Ingenting. Absolut ingenting.
Men det är alltid upp till var och en. Man lyckas inte alltid med det man vill, men man kan alltid försöka.
Genom att försöka visar du hur stark du är, medan de som ger upp visar sin svaghet.
När läraren lägger fram ett prov till dig på bänken och du säger "Jag fattar ingenting". Har du då försökt?
Nej, du har gett upp utan att ens ge det en chans!
När du spelar match med ditt lag, och du känner att det går dåligt för dig och struntar i resten av matchen.
Då är det du som sviker ditt lag, genom att bara ge upp.
Det är sånt man aldrig tänker på när man är i situationen, men det lönar sig att alltid ha det i baktanke.
Styrka är att falla och sedan ta sig upp igen.
