Jag börjar undra om syskonkärlek ändå inte är det vackraste som finns? Jag menar i helhet. Ett förhållande kan brista lika lätt som tunn is. Det gör inte syskonkärlek, för där har man växt upp tillsammans, sett varandra utvecklas på ett eller annat sätt under varje dag. Man har alltid funnits för varandra hur dålig kontakt man än haft till sin bror/syster. Det spelar ingen roll, för är man syskon - då håller man ihop. Själv har jag två äldre bröder för er som missat det och det är mestadels dom som gjort mig till den personen jag är idag. Det är dom som lärt mig vara självständig, vågat stå på mig, klarat mig på egen hand och att alltid vara envis när det väl gäller något. Trots alla våra olikheter är vi ändå så lika. Det är inte i alla förhållanden folk accepterar dess olikheter samt likheter utan att det skär sig och blir gräl. Men är man syskon har man accepterat varandra sen dagen man föddes. Är inte det otroligt om man tänker efter?

Ikväll frågade min äldsta bror (som alltid läser min blogg) hur jag mådde eftersom han läst mina senaste inlägg som inte varit särskilt glada. Det är nog vid såna tillfällen man inser att man aldrig är ensam, man har alltid sin familj. Att en fråga som "hur mår du?" från sin bror kan göra sån skillnad. Men det gjorde det. Jag kände omtanke. Dessvärre kunde jag inte svara på vad som hänt eller hur det ligger till med allt just nu och det är bara något som måste accepteras. En del saker är inte till för någon annans öron än ens egna. Det jag vill få fram med det här inlägget är att man ska uppskatta sina syskon, hur mycket man än bråkar.
För en dag, då man minst anar och när man kanske mår som sämst inser man att man aldrig är ensam. / M