Styrka är att ta sig upp när man fallit
Du gör mig stolt när du väljer att inte ge upp.
Du gör mig stolt när du klarar av att kämpa!
Livet är ingen
För en del blir det fler motgångar än för andra.
Och till Er där ute som lever lyx, har allting, en familj, vänner, kärlek, pengar. Ja, allt. Ta vara på det!
Sitt inte och tyck synd om er själva när ni har det så bra. Tänk på dom som kämpar varje dag för att överleva.
En nära vän till mig lever det livet och måste kämpa varje dag.
Jag är stolt över dig. Du har visat att du klarar av att bli en människa igen.
Du har visat att du kan gå vidare och börja om igen.
Jag tror på dig. Du har en son som älskar dig. Och jag vet att du älskar honom över allt annat på jorden.
Bevisa det för honom. Var en pappa, ge honom kärlek, ge honom en bra uppväxt, ge honom allt du kan.
Och jag kommer finnas för dig hela tiden. Jag bryr mig om dig.
Styrka är att ta sig upp efter man fallit,och det har du gjort.
Det själslösa livet
Mitt sjätte sinne tar över för att vägleda mig. Min vilsna själ har gått förlorad för längesedan.
Längs stjärnorna på den bäcksvarta himlen svävar min önskning. Önskan att bli hel igen.
Vem finns där för att uppfylla min önskning? Vad finns där för att rädda det som finns kvar?
En vis man sa en gång: "Du får en miljon om du kan ta tillbaka det du gjorde igår,
men du kan aldrig få miljonen för det är omöjligt att ångra det man redan gjort".
När Du sa det, tog jag åt mig. Men nu är det redan försent, och jag står kvar med ångest och
utan miljon. Mina handlingar har svikit mig, andras handlingar har förstört mig.
Att svika sig själv är något man aldrig blir av med. Något man får leva med resten av livet.
Det själslösa livet som tampas vidare med all ondska som bara väntar på att få agera.
Kom inte nära mig! Skriker jag ut i mina drömmar, men i verkligheten kvävs min röst av andra.
Det omtalande, stora svarta hålet i rymden.. Varför kan det inte få existera i hjärnan?
En hjälp för att få rensa sina tankar som krossar ens inre och plågar sitt yttre.
Jag vill få det omöjliga att bli möjligt..
Lyckliga drömmar
Allt annat än dessa sjukt jobbiga mardrömmarna känns som en befrielse.
En del ser det inte som tur att få en lycklig dröm, med tanke på att det ändå "bara var en dröm".
Visst kan jag förstå Er också. Men jag ser det som ett tecken att få uppleva en lycklig dröm.
Ofta drömmer jag sanna drömmar, vilket är otroligt jobbigt om det är en mardröm..
Men däremot, om det är en lycklig dröm. Då ser jag fram emot att det ska ske i verkligheten!
Som just precis den här drömmen som jag hade inatt.
Kan Du tänka dig hur skönt det är att vakna upp med ett leende på läpparna?
Kan Du tänka dig hur det känns att vakna upp med ett skrattanfall?
Om inte, så kan jag säga att det är en underbar känsla!
Det var nu i vinter som jag, mamma och pappa var uppe och hälsade på i Östersund.
En dag var jag, min bror Pelle och Rubina ute och promenerade med Tyson i snön.
Plötsligt fick vi syn på en skylt, och inte vilken skylt som helst. Det stod "PULKARACE" på den!
Jag, Pelle och Rubina blev ju självklart överlyckliga och sa att vi bara måste vara med.
Vi gick och anmälde oss samma dag och redan nästa var det dags för tävlingen.
Tävlingen startade uppe i en av de brantaste skidbackarna, så det vara bara att konka upp med pulkorna.
Pappa tyckte det lät jätteroligt, så han var bara tvungen att följa med.
Han ställde sig längst ner i backen där mållinjen var, och väntade med Tyson.
Tävlingen gick ut på att man skulle vara i lag, så vi fick knyta ihop våra tre pulkor med ett långt snöre.
PANG! Startskottet gick! Och lika fort var vi iväg.
Med tanke på det långa snöret som satt fast i våra pulkor resulterade det att vi hade olika placeringar hela tiden.
Ena stunden var jag längst fram, nästa Pelle och nästa Rubina. Så höll det på hela vägen ner.
De andra lagen hade inte en chans mot oss, de fick problem redan högst upp i backen.
Så vi njöt av vår egna lilla tävling ner. Och snart var vi framme vid mållinjen!
När vi var så nära som det gick att vara, kände jag hur min pulka tog extra fart, vilket gjorde att jag hamnade längst fram. Jag bara kände att jag var vinnaren ur vårat lag så jag skrek så högt jag kunde "JAG VINNER, JAG VINNER".
Publiken skrattade och applåderade.
Plötsligt gick något väldigt fel, men det var nog det roligaste av allt.
Min pulka stannade efter mållinjen, men Pelles och Rubinas fortsatte åka i full vart vilket gjorde att snöret gick av!
Man såg hur de åkte långt, långt förbi Pappa, Tyson och alla andra människor.
Alla såg lika chockade ut, även jag som inte förstod vad som hänt.
DUNS!!
Pelle och Rubina hamnade ute i skogen och flög av sina pulkor.
Det sista jag kunde höra innan jag vaknade upp var Pelles röst när han skrek till Rubina "DET VAR DITT FEL!" samtidigt som ingen av dom kunde hålla tillbaka skrattet. Inte jag heller.
Jag vaknade upp och skrattade så tårarna sprutade. Det var en riktigt lycklig dröm!
Längtan
Längtan går inte att beskriva, för den är så enorm.
Och varje dag när jag går till skolan tänker jag: "nu är det en dag närmare jullovet".
Låter nästan sorligt, man går till skolan och står ut med den endast för loven..
Men men, i slutändan ska väl den också ha gett någonting bra.
Och visserligen lyckas jag med mina resultat, hur jobbig skolan än är!
Mvg på Mvg, känns riktigt bra!
Jag saknar er alla där uppe. Snart kommer jag!
Åh, vad roligt det ska bli! Blir massa firande där uppe.
Det största är väl julafton och nyår! ;D
Oj oj, vilket panglov det kommer att bli :)
Helande händer
I förmiddags var jag iväg till min kära faster för att få en massagekur.
Aldrig trodde jag att det skulle kännas så bra efteråt som det gör.
Av all den spändhet jag hade så är mycket borta. Allt på grund av ett par händer.
Hon kunde hitta alla knutar i ryggen och nacken, och jag hörde hur det knakade till i hela mig när hon fick upp dom.
Det kändes så bra, en mysig liten stuga, lugn vacker musik, och en tänd brasa och ett par helande händer.
Efteråt kände jag mig som en helt ny människa.
Visst blir det aldrig så, man kan aldrig bli en ny människa även om det kan kännas så.
All ångest, förtvivlan, rädsla, sorg osv finns alltid kvar inom en.
Men spändhet kan man få bort och det kan betyda mycket.
Tack faster Monika. Du är unik. Du har helande händer.
Efteråt blev det iväg till gymmet och väl där kände jag att jag hade mycket mer ork än innan.
Jag sprang som en dåre på rullbandet och kände hur blickarna klistrade sig fast på mig.
Men vad gör det, när man känner att man kan springa tills man stupar?
When you are gone
I begun to cry when I here your voice
don´t you realize how it is to feel the pain
how can you stand this misserable noice
my soul is empty and feels like a burning flame.
I´ll keep going on my way to the death
the heaven is calling my name every night
one day I´m going to take my last breath
it´s wrong to live when you got pain, right?
I feel the grief when I´m going to bed
I feel the fear when I´m all alone
I feel the pain when I´m upset
I feel the emtiness when you´re gone.
Ljuset som slocknade
Där stod hon, det var ingen dröm. Hon existerade. Jag blev helt förstelnad när jag såg henne.
Hennes långa gyllenbruna, lockiga hår vilade på hennes axlar medan de gröna ögonen såg ut att vara av en helt annan värld. Det var kvinnan som skulle förändra mitt liv.
Alla hade samlats i det grå, trista klassrummet där vi brukade vara för att ha engelska.
Vår lärare, Gustav Nilsson ville presentera någon för oss innan vi började lektionen.
- God morgon, vi har fått en ny elev idag, Ida Lund.
Ida stod och nästan försökte gömma sig bakom Gustavs rygg såg det ut som, men jag kunde se henne hela tiden.
- Ta hand om Ida nu och hjälp henne att hitta till rätt klassrum. sa Gustav med sin mörkt betonade röst.
- Välkommen till 3A, Ida var det sista Gustav sa innan vi satte igång med lektionen.
Ida såg att det fanns en ledig plats bredvid mig, men valde ändå att sätta sig själv längst ner i klassrummet nära den grå och tomma väggen.
När vi skulle ha lunch sa jag att hon kunde sitta med mig och äta, men hon låtsades som om hon inte hörde mig. Jag kunde inte sluta stirra på henne, varenda gång hon tog en tugga av maten och när hennes mjuka, sensuella läppar rörde sig, väcktes en lust inom mig som fick mig att tänka på hur underbart det vore att få kyssa henne.
Efter skolan tog jag mig mod att presentera mig för henne.
- Hej, jag heter Micke. sa jag med darrig röst.
Hon granskade mig från topp till tå innan hon svarade.
- Hej, jag heter Ida. sa hon med en svag och blyg, men ändå den vackraste röst jag hört.
- Om du vill kan vi gå hem tillsammans, för du bor väl också däråt? frågade jag med en nyfiken och hoppfull röst samtidigt som jag pekade mot en gata längre upp.
- Ja, det gör jag så det kan vi väl. svarade hon försiktigt.
När vi gick på den ny asfalterade gatan hemåt lade jag märke till hur hon stundtals haltade.
Jag frågade vad som hänt och hon sa att hon ramlat i trappan där hemma. Vi pratade väldigt ytligt med varandra på vägen hem för det kändes som om hon inte hade någon vidare lust med något annat. Nu stod vi utanför porten till hennes hem och skulle säga hejdå.
- Vi ses imorgon då. sa jag med en mjuk betoning.
- Det gör vi. svarade hon med sin bedårande röst.
Nästa dag i skolan kom Ida försent. Hon smög försiktigt in och bad läraren om ursäkt. Jag såg hennes ansikte, det var inte lika vackert som dagen innan. Precis intill hennes vänstra smaragdgröna öga kunde jag skymta en mörk kontrast. Det var ett blåmärke som hon försökt sminka över.
På rasten gick jag fram till henne och frågade vad som hänt. Det var då det skedde, just på den rasten.
Hennes ögon fylldes med blanka tårar som rann nerför hennes rosenröda kinder. Jag såg hur hon försökte hålla emot med all sin kraft samtidigt som hennes inre blottades. Jag tog ett steg närmre och lade mina armar om henne och jag kände hur kragen på min blå tröja bara blev blötare av hennes salta tårar.
- Det är okej gumman, gråt ut. sa jag i min förtvivlan.
Efter ett tag när Ida samlat ihop sig berättade hon vad som hänt kvällen innan.
Blåmärket hade hon fått av en flaska som hennes mamma kastat. Hennes hälta hade hon fått av sin pappa som slagit henne hårt över höften några veckor tidigare. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag stod kvar tyst och höll om henne. Istället för att gå in på lektion gick vi hem till min enkla tvåa på Södergatan 12. Vi satte oss i min vinröda soffa som matchade hennes söta blus och de mjuka läpparna. Hela kvällen pratade vi om allt mellan himmel och jord, mestadels om hennes liv som varit som ett mörker som aldrig fått möta ljuset.
Vi fortsatte att ses efter skolan och på helgerna brukade hon sova över. Hon sa att hon kände sig trygg med mig. Bara den känslan, att hon hade förtroende för mig kändes underbart för jag kände att jag kunde göra allt för henne.
Tiden gick och snart var det dags att ta studenten.
Nu bodde Ida hos mig på heltid. Bara tanken av att hon fick stå ut med sin mamma till alkoholist och pappa som slog henne slet på min själ, så hon fick flytta in hos mig så som hon flyttat in i mitt hjärta.
Även om vi var lyckliga tillsammans så fanns ändå den iskalla sorgen inom henne som aldrig skulle försvinna. Micke ville ge henne ett nytt liv, en ny start på ett liv de skulle leva tillsammans.
- På fredag när vi tagit studenten så drar vi härifrån. sa jag med bestämd röst.
Hon såg förvirrat på mig.
- Drar vart då? frågade hon.
- Långt härifrån och börjar ett liv tillsammans. sa jag med ett leende på läpparna. Så blev det inte.
Dagen kom då vårt nya liv skulle inledas, men vi hade inga planer på var, bara vi fick vara med varandra. Vi satte oss i min svarta Mercedes och åkte iväg. I all min upphetsning över hur underbart vi skulle få det tappade jag helt koncentrationen på hur jag körde. Jag hann aldrig se lastbilen i den snäva kurvan innan det var försent.
Ida klarade sig inte, hon dog direkt under krocken. Vi fick aldrig ett nytt liv tillsammans och jag kommer aldrig att förlåta mig själv.
Det går inte en dag utan att jag tänker på det och nu är det tre år sedan olyckan inträffade. Jag tog livet av den jag älskade mest av allt. Varför blev det du och inte jag?
Förlåt mig Ida.
Insidan
Tänk att kunna flyga där uppe bland molnen som fåglarna.
Visst ser de så fria ut? De lever i en egen värld, en drömvärld.
Men stopp ett tag. Drömvärld? Det finns ingen drömvärld!
Vi lever alla i samma värld, människor som djur.
Vi står alla på samma planet, men kämpar för olika ting.
Sluta skilja olika arter från varandra, vi är trots allt lika.
Utanpå bär vi ett hårt skal, men inuti.. Där finns det något..
Något som inte kan beskrivas i ord. Något som måste upplevas.
En insida full med känslor, en ömhet, en sida som är lätt att såra.
Vi ska då alltid ta chansen att förstöra någons ömma insida.
Varför är det så? Varför är vi så grymma? Hur kan vi göra så?
Vi handlar före vi tänkt efter.. Om någon kunde utvecklat våra hjärnor mer skulle jag önskat det.
Så att folk kunde sluta såra varandra! Det vi har inuti oss är faktiskt vackert.
Det är något man måste ta vara på, vara rädd om, och behandla som ens egna insida.
Ska det vara så svårt att ta hand om varandra, visa ömhet och respekt?
Vad är vi rädda för? Det sitter i hjärnan, att det är fel att visa ömhet och respekt.
Men vem har programmerat in det där? Det är rätt att visa ömhet och respekt!
Det kallas etik och moral med finare ord. Sunt förnuft helt enkelt.
Bakom allt måste det finnas en tanke. Många glömmer detta.. Och handlar fel.
Denna tanke ska alltid komma från insidan, inte från vår hjärna som programmerats fel.
Insidan och hjärnan är ihopkopplad, men hur kan det stämma?
Hur kan det stämma när ens tankar och insida inte kan samarbeta?
Tankarna för saker som går ut genom talcentra utan att insidan ens hunnit kopplas in till ett samarbete.
Insidan vill alltid en helt annan sak.. Tänk om den kunde få styra och bestämma.
Då skulle folk våga, våga släppa ut sig själva och sina äkta känslor.
Vi får en syn på varandra som odjur i vissa fall.
Allt på grund av att vi slänger ur oss saker som vi egentligen inte menar.
Tänk på en person som du verkligen hatar och avskyr. Tänker du på honom/henne nu?
Han/hon kan älska dig! Förstår du det? Problemet sitter i kroppen, han/hon vågar inte få ut det.
Istället för att säga alla varma och vackra saker han/hon vill, så blir det tvärtom..
Det är aldrig lätt att uttrycka sig, man känner alltid att det blir fel..
Men vart sitter felet då? Kopplingen i kroppen! Det går inte att ändra hur människan sitter ihop.
Men det går att genom detta, förstå att man inte ska låta hjärnan agera innan insidan fått säga sitt.
Insidan ska styra Dig, insidan ska få ta över världen. Tänk vilken vacker värld vi skulle skapa.
Jag ser dig
Jag kan se hur Du lider. Du tror inte att någon kan det, men jag ser.
Jag ser det Du försöker dölja längst där inne under ditt skal.
Du är genomskinlig för mig. Förstår Du inte det?
Låt mig hjälpa dig, för jag vet att jag klarar det med hjälp av tid.
Allt kräver tid, om Du bara ger mig den så ska jag visa dig.
Jag ska visa dig hur bra allt kan bli med en liten hjälpande hand.
Jag ska leda dig på rätt väg och jag ska gå med dig till slutet.
Låter Du mig göra det? Eller fortsätter Du att vandra på fel väg?
Kan Du inte se in i mina ögon och se hur min lust glöder för att hjälpa?
Det gör den. Min lust. Den lyser igenom mina ögon när jag ser på dig.
När jag ser på dig... Och jag kan se hur Du mår och att du försöker orka.
Varför lider Du så när jag kan hjälpa dig att må bra?
Ge mig bara en chans. Jag behöver den. För mår Du dåligt, så gör jag också det.
Jag finns här för dig. Glöm aldrig det.
