Där stod hon, det var ingen dröm. Hon existerade. Jag blev helt förstelnad när jag såg henne.
Hennes långa gyllenbruna, lockiga hår vilade på hennes axlar medan de gröna ögonen såg ut att vara av en helt annan värld. Det var kvinnan som skulle förändra mitt liv.

Alla hade samlats i det grå, trista klassrummet där vi brukade vara för att ha engelska.
Vår lärare, Gustav Nilsson ville presentera någon för oss innan vi började lektionen.

- God morgon, vi har fått en ny elev idag, Ida Lund.
Ida stod och nästan försökte gömma sig bakom Gustavs rygg såg det ut som, men jag kunde se henne hela tiden.

- Ta hand om Ida nu och hjälp henne att hitta till rätt klassrum. sa Gustav med sin mörkt betonade röst.
- Välkommen till 3A, Ida var det sista Gustav sa innan vi satte igång med lektionen.

Ida såg att det fanns en ledig plats bredvid mig, men valde ändå att sätta sig själv längst ner i klassrummet nära den grå och tomma väggen.

När vi skulle ha lunch sa jag att hon kunde sitta med mig och äta, men hon låtsades som om hon inte hörde mig. Jag kunde inte sluta stirra på henne, varenda gång hon tog en tugga av maten och när hennes mjuka, sensuella läppar rörde sig, väcktes en lust inom mig som fick mig att tänka på hur underbart det vore att få kyssa henne.

Efter skolan tog jag mig mod att presentera mig för henne.
- Hej, jag heter Micke. sa jag med darrig röst.
Hon granskade mig från topp till tå innan hon svarade.
- Hej, jag heter Ida. sa hon med en svag och blyg, men ändå den vackraste röst jag hört.
- Om du vill kan vi gå hem tillsammans, för du bor väl också däråt? frågade jag med en nyfiken och hoppfull röst samtidigt som jag pekade mot en gata längre upp.
- Ja, det gör jag så det kan vi väl. svarade hon försiktigt.
När vi gick på den ny asfalterade gatan hemåt lade jag märke till hur hon stundtals haltade.
Jag frågade vad som hänt och hon sa att hon ramlat i trappan där hemma. Vi pratade väldigt ytligt med varandra på vägen hem för det kändes som om hon inte hade någon vidare lust med något annat. Nu stod vi utanför porten till hennes hem och skulle säga hejdå.
- Vi ses imorgon då. sa jag med en mjuk betoning.

- Det gör vi. svarade hon med sin bedårande röst.

Nästa dag i skolan kom Ida försent. Hon smög försiktigt in och bad läraren om ursäkt. Jag såg hennes ansikte, det var inte lika vackert som dagen innan. Precis intill hennes vänstra smaragdgröna öga kunde jag skymta en mörk kontrast. Det var ett blåmärke som hon försökt sminka över.

På rasten gick jag fram till henne och frågade vad som hänt. Det var då det skedde, just på den rasten.
Hennes ögon fylldes med blanka tårar som rann nerför hennes rosenröda kinder. Jag såg hur hon försökte hålla emot med all sin kraft samtidigt som hennes inre blottades. Jag tog ett steg närmre och lade mina armar om henne och jag kände hur kragen på min blå tröja bara blev blötare av hennes salta tårar.
- Det är okej gumman, gråt ut. sa jag i min förtvivlan.
Efter ett tag när Ida samlat ihop sig berättade hon vad som hänt kvällen innan.

Blåmärket hade hon fått av en flaska som hennes mamma kastat. Hennes hälta hade hon fått av sin pappa som slagit henne hårt över höften några veckor tidigare. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag stod kvar tyst och höll om henne. Istället för att gå in på lektion gick vi hem till min enkla tvåa på Södergatan 12. Vi satte oss i min vinröda soffa som matchade hennes söta blus och de mjuka läpparna. Hela kvällen pratade vi om allt mellan himmel och jord, mestadels om hennes liv som varit som ett mörker som aldrig fått möta ljuset.

Vi fortsatte att ses efter skolan och på helgerna brukade hon sova över. Hon sa att hon kände sig trygg med mig. Bara den känslan, att hon hade förtroende för mig kändes underbart för jag kände att jag kunde göra allt för henne.

Tiden gick och snart var det dags att ta studenten.

Nu bodde Ida hos mig på heltid. Bara tanken av att hon fick stå ut med sin mamma till alkoholist och pappa som slog henne slet på min själ, så hon fick flytta in hos mig så som hon flyttat in i mitt hjärta.

Även om vi var lyckliga tillsammans så fanns ändå den iskalla sorgen inom henne som aldrig skulle försvinna. Micke ville ge henne ett nytt liv, en ny start på ett liv de skulle leva tillsammans.
- På fredag när vi tagit studenten så drar vi härifrån. sa jag med bestämd röst.

Hon såg förvirrat på mig.

- Drar vart då? frågade hon.
- Långt härifrån och börjar ett liv tillsammans. sa jag med ett leende på läpparna. Så blev det inte.

Dagen kom då vårt nya liv skulle inledas, men vi hade inga planer på var, bara  vi fick vara med varandra. Vi satte oss i min svarta Mercedes och åkte iväg. I all min upphetsning över hur underbart vi skulle få det tappade jag helt koncentrationen på hur jag körde. Jag hann aldrig se lastbilen i den snäva kurvan innan det var försent.

Ida klarade sig inte, hon dog direkt under krocken. Vi fick aldrig ett nytt liv tillsammans och jag kommer aldrig att förlåta mig själv.

Det går inte en dag utan att jag tänker på det och nu är det tre år sedan olyckan inträffade. Jag tog livet av den jag älskade mest av allt. Varför blev det du och inte jag?

Förlåt mig Ida.