Många har undrat vad jag höll tal om för någon vecka sedan.
Jag kan lika gärna göra det tillgängligt för er som vill läsa det.

Jag hatar dig!

Vad betyder egentligen dessa ord när vi kan kasta ur oss dem på människor som betyder allt för oss, människor som vi älskar? Våra syskon, åtminstone vi som har turen och lyckan att ha dem vid vår sida. Det är en enorm trygghet och det går egentligen inte att beskriva hur mycket man påverkas av dem genom livet. Det må låta klyschigt men utan mina två äldre bröder hade jag aldrig stått här idag. Det är de som format mig till den jag är och trots att vi knappt har några som helst likheter har dem påverkat mig på alla sätt man kan tänka sig. Jag har alltid varit en pojkflicka utav mig och trots att jag målar naglarna, bär rött läppstift och gör alla andra typiska tjejgrejer, finns den där pojkflickan kvar inom mig och där kommer den stanna för alltid.

Det finns så sjukt mycket minnen från min barndom där man enkelt kan se hur mycket jag påverkats av mina bröder. Alltid har jag tagit efter dem och velat bevisa att jag visst kan vara som dem och göra allt minst lika bra som dem trots att jag är tjej. Ett starkt minne och ett exemplariskt exempel på detta var när mina bröder skulle åka bobby-car nedför en brant backe, ni vet en sådan där röd liten bil. Dem gjorde det om och om igen och verkade ha så roligt medan jag fick stå vid sidan av och titta på eftersom mina föräldrar ansåg att jag var för liten för att åka nedför just den backen.

Till slut gav jag mig fan på att kämpa för jämställdheten, ett ord jag inte hade någon aning om vad det betydde då men det hör inte hit. Jag satte mig alltså på boben och åkte nerför den branta backen i hopp om att hela min familj skulle se mig. Det gjorde dem också, efter att jag hade ramlat, slagit mig och börjat grina. Men det spelade ingen roll, jag hade åkt bob nerför den branta backen som mina bröder gjort bara några sekunder innan. Jag hade lyckats, jag hade bevisat att jag minsann hade mod att göra precis samma saker som dem.

Jag har aldrig varit den där prinsessan på ärten som börjat grina efter att ha fått lite smuts under naglarna. Nej, jag har spelat fotboll med de stora grabbarna, spelat krigsspel, byggt kojor i skogen och slagits för kung och fosterland i de situationer som behövts.

Efter att ha läst Else-Marie Lundins artikel ”Storasyster eller pseudotvilling?” ur Expressen föll många bitar på plats. Nu var det till och med skriftligt bevisat att det faktiskt är precis så som jag berättar. Hon skriver bland annat att ”Lillasyster med bröder kan bli tuff pojkflicka som proffsboxaren Åsa Sandell”. Hon menar även att en av mina sämsta sidor är att jag kan bli alltför våghalsigt riskbenägen och en rebellisk revoltör. Jag känner verkligen igen mig i det.

Idag är jag stolt och tacksam över att jag fått vara en del av mina bröders liv. Dem vet däremot inte hur tacksam och hade dem suttit här framför mig idag hade jag förmodligen inte kunnat få ur mig detta. Vi är ju syskon, bröder och systrar pratar inte öppet med varandra om känslor. Så enkelt är det bara, det är som en oskriven lag.

Jag minns när mina bröder flyttade hemifrån. Det var som om hela min värld rasade samman. Jag kände mig övergiven, ensam och rädd. Nu var det bara jag kvar med mamma och pappa. Allt var så tomt och tyst. Det var inte alls skönt att dem flyttat trots att jag fick välja vilket rum jag ville ha och det spelade ingen roll att jag numera hade egen balkong. Ingen jävla balkong i världen kan ersätta känslan av den trygghet man har tillsammans med sina syskon. Men det var ju inget jag berättade för någon när jag fick frågan eller påståendet, ”Visst är det skönt att dem flyttat hemifrån nu?!”. Det var allt annat än skönt men det kunde jag ju bara inte säga, då hade jag framstått som svag vilket just är min största svaghet, att visa mig svag. Det har jag verkligen tagit efter mina bröder.

När jag läste Sara Nygrens krönika ”Tre små syskon blir stora” ut Alingsås Tidning kände jag mig verkligen träffad. Det var som om jag själv skrivit den. Jag citerar: ”Syskon är kanske den starkaste och tydligaste av alla våra ovalda kärlekar. Som ensam tjej med både lillebror och storebror har jag lärt mig en del. Bygga kojor, leka krig, köra bilbanor, trampa på legobitar. Jag har lärt mig att det inte alltid går att kompromissa med dem men att pojkar gör nästan vad som helst för att undvika att deras syster börjar grina”.

Om sju månader tar vi studenten. Då hoppas jag att mina bröder kommer stå och ta emot mig med öppna armar precis så som jag gjort när dem tagit studenten och därmed klivet in i vuxenvärlden. Kanske kommer jag se tillbaka på den här dagen och de här minuterna i mitt liv och säga ”Ni skulle hört mitt tal som jag tillägnade er en dag i skolan”. Jag hoppas åtminstone att jag kommer lyckas få fram ”Tack för att ni gjort att jag nått fram till den här dagen, jag älskar er”. Men det är ytterst tveksamt, vi är trots allt syskon och vi är väldigt försiktiga med att skylta med våra känslor inför varandra. Orden ”Jag hatar dig!” kommer alltid vara meningslösa när de riktas mot våra syskon, för det går inte att göra annat än att älska dem.