Under middagen började jag och pappsen diskutera lumpen. Har ju som alla andra i min ålder fått hem brev om mönstring. Detta brevet råkade ligga mitt framför näsan på pappsen. Självklart ställde han frågan om jag tänkt att mönstra. Först när jag fick brevet för ett tag sedan var jag helt bestämd på att jag inte skulle göra det men ju mer vi började prata om detta fick jag andra tankar. Medan jag blev mer och mer förväntansfull blev pappsen nervös och orolig under samtalets gång. Vi hade en ganska rolig konversation.

Jag: "Det skulle vara kul att se om man har någon chans på mönstringen"
Pappsen: "Det värsta är att jag tror du har det..."
Jag: "Det värsta? Haha!"
 
Sedan kom vi in på hur det var när han gjorde lumpen.

Pappsen: "Det var som att bli barn på nytt"
Jag: "Vadå bli barn på nytt?"
Pappsen: "Ja, man sprang ju runt som om vi lekte indianer och cowboy´s, alltså bli barn på nytt"
Jag: "Men man kan ju dö!" 
Pappsen: "Ja."

Därefter avrådde han mig från att mönstra, stackar´n.. Nu går han väl och oroar sig över att jag ska göra lumpen. Nej, är man pappas flicka så är man :)
Men visst hade det varit något, speciellt när man är tjej?!

Så vad tycker ni, ska jag mönstra eller inte?