Idag kom beskedet som jag önskat aldrig skulle komma. Du finns inte längre kvar.
Jag finner egentligen inga ord för hur det känns, det är bara tomt. Jag hann inte ens säga farväl.

Tänk så många år vi fick tillsammans, fyllda med lycka och kärlek. Minns allting så väl, alla utflykter vi var på, alla äventyr vi delade tillsammans. Varje dag satt du och väntade på att jag skulle komma och ta med dig ut efter skolan. Du blev så glad varenda gång. På äldre dagar hann vi inte ses lika mycket då jag växte upp, blev tonåring och tiden inte räckte till helt enkelt. Men det är tack vare dig som jag haft en så lycklig barndom och jag är evigt tacksam.

Du var en äkta vän som alltid fanns där. Även om du inte alltid förstod så lyssnade du och fanns där för mig. Jag kan inte förstå att du är borta efter 14 år. Jag såg dig tyna bort framför mina ögon mer och mer men jag förträngde det. Jag ville inte inse. Jag minns när jag kom den 16 september för att ta med dig ut och fotografera dig. Du låg ute på loftgången som du älskade. Du var alltid så lyhörd men inte den här gången. Det var när du hörde min röst som du insåg att det var jag. Du fick knappt fram ett skall, du anträngde dig verkligen. Ditt skall som brukade ekade över gården varje gång jag kom. Det var svagt nu, men du försökte. Den dagen blev vår sista tillsammans. Jag hade aldrig tanken på att jag aldrig mer skulle få se dig.

Hoppas du har det bra där du är nu.

Du kommer alltid finnas i mitt hjärta, Caesar <3