Det finns en viss smärta och tyngd som vi alla bär på. Hos vissa stannar den kvar föralltid, hos andra släpper den taget. Vi lever under olika förutsättningar och därefter formas livet, även just den här smärtan och tyngden i bröstet.

Vi människor är starka individer som klarar av att bära mer smärta än vi faktiskt tror.
Med tiden blir man helt enkelt härdad. Något vi är oerhört bra på är att dölja smärtan inom oss och lyckas bidra med det där leendet som man egentligen bara vill forma till ett skrik av sorgen och hatet som bosatt sig inuti. Men det gör vi inte. Hur skulle det se ut? Då skulle man ju visa sin svaghet. Det går inte, det är ju fel. Eller är det inte så?
"De starka överlever medan de svaga faller"?
Den klyschan är däremot så fel som det kan bli!

Genom att visa sin svaghet för någon annan stärker man sig själv genom att lätta på trycket man har inombords och samtidigt ta sig modet att öppna sina dörrar för någon annan. Detta kan även vara till stor hjälp gentemot den man väljer att slå upp sina dörrar för.
Varför? För alla människor bär på en viss tyngd i sitt bröst och det finns inget skönare än att lätta på trycket och låta en sten falla från hjärtat.
Lever man med sorg som kommer förfölja en resten av livet måste man lära sig att hantera den.


Våga vara svag, det kommer i sin tur göra dig stark!


Ingen föds stark, det är något man bygger upp för var dag man lever.
Styrka är att falla och sedan ta sig upp igen.