Detta inlägg är som vanligt tänkt att rikta sig till er, mina kära läsare men eftersom jag tänker på en händelse som påverkat hela mitt liv när jag skriver detta får ni ha förståelse för om jag blir för "inne i mig själv". Tack.

Hämnd kan ofta förknippas med hat men vi får inte glömma att det många gånger, nästan alltid är sorgen inuti oss som är så djup att den förvandlas till hat. Det är alltså egentligen sorgen som får oss att vilja hämnas. Ibland blir den så svår att hantera att man bara ser svart och så länge man inte finner ljuset är man fast.
Men om man nu hatar och sörjer så djupt vad har då förlåtelse med detta att göra? Jo, förlåtelsen kommer till slut vara räddningen, ljuset som man aldrig fann tidigare. Genom att förlåta öppnar vi en väg som kan leda oss till en ny början, helt enkelt ett sätt att få oss att gå vidare.
Men tro mig, det är lättare sagt än gjort.

Sorg tar tid vilket i sin tur leder till att det tar ännu längre tid då hatet tar plats och man måste bearbeta det innan man tar det stora steget till förlåtelsen. Det är en lång procedur och det finns absolut ingen som helst garanti på att man någonsin kommer kunna förlåta.
Jag sitter i den båten idag och har gjort det i två år nu och jag har vetat från den dagen hatet uppstod att jag aldrig i hela mitt liv kommer kunna förlåta.
Så varför sitter jag ens och skriver detta till er nu kanske ni undrar? Svaret är enkelt.

Jag vill få er att förstå att utan det ständiga hatet som innerst inne är sorg och med förlåtelse har man lättare att gå vidare. Det gäller bara att hitta ett bra sätt att kunna bearbeta sorgen och hatet på. Mitt tips till er är att ta till er främsta talang. Och kom ihåg, alla har en talang!
Skriv, sjung, rita, spring, gör helt enkelt det du är bäst på och gör det med all den styrka du bär. På det sättet visar du att inget ska få dra ner dig till havets botten.

Kanske kommer inte detta leda till en förlåtelse men du kommer få din hämnd.