på allt som hänt, allt som varit, allt som idag är förflutet. En sådan kväll är det. Känns som att allting började när jag var tretton år. Sedan dess har allting varit en enda berg- och dalbana. Är det verkligen så, bara för att man kommer upp i tonåren ska allt ena stunden kännas skit och andra hur bra som helst? Det borde inte vara så. Varför ska åldern spela en så stor roll för hur man känner? Är man helt enkelt så dum när man är yngre och bara springer runt och tror att allt är en enda lek? Nej, det är man inte. För när man är liten är allting bara en lek. För många fortsätter leken upp i åldern och en del lär sig aldrig att man inte kan leka med folks känslor. Dessa personer har jag träffat på för många gånger.
Det är så mycket jag saknar, så mycket jag vill tillbaka till. Jag vill tillbaka och stanna där. Jag vet, man ska inte blicka bakåt i tiden och fästa sig vid det som varit men det är lättare sagt än gjort. För hur gärna man än skulle velat se framåt i tiden är det omöjligt. Därför är det alltid enklast att se tillbaka på en del av sitt förflutna. Den del som satt sig så djupt i hjärtat och kommer finnas med i minnet tills dagen man ligger på sin dödsbädd.
Om man bara kunde vara liten igen...