Jag ger dig tid nu. Tid att tänka. Tid att vilja. Tid att förlåta. Men kommer tiden hjälpa dig? Jag är rädd att den inte gör det. Men du har bett om den tiden och jag har givit dig den. Nu kan jag inte göra mer. Bara vänta. Det är frustrerande att inte kunna göra något annat. Jag vet, jag förtjänar det. Du ska inte ha medkänsla och jag vet att du inte har det heller. Så är det när man gör bort sig. Men alltså, snart ett år.. Ska vi kasta bort det? Isåfall vore det mitt fel, men vet du vad? Ibland ändrar jag åsikt kring det. Vet du varför? För när till och med min bror bryr sig och säger en sak som verkligen stämmer.. Då tvivlar jag på om allting bara är mitt fel. Du hade kunnat behandlat mig på ett annat sätt. Du hade kunnat bry dig om mig mer än du gjort. Du hade kunnat visa mig din bättre sida.
Den sidan som jag såg för ett år sedan. Jag saknar den otroligt mycket.