Varför lever vi människor kvar bland våra minnen? Varför väljer vi att leva i en tid som inte längre finns kvar? Jag har svårt att sätta ord på det för många gånger lever jag själv kvar i den förgångna tiden. Ibland väljer jag det, ibland inte. Det är mycket av det förflutna man inte vill tillbaka till men ändå sitter man fast där och vet inte hur man ska gå vidare. Jag har inte valt att vara kvar där men hur mycket jag än vill gå vidare känns det omöjligt. Men så finns det också den där underbara tiden då man var överlycklig och allting var som en saga. Då vill man inget hellre än att spola tillbaka tiden och ha det så igen. Det är en självklarhet. Men än en gång - Varför gör vi såhär mot oss själva? Vi plågar oss själva genom att se tillbaka på något som skadat en så innerligt eller också ser vi tillbaka på en tid där man verkligen var lycklig och hoppas förgäves på att det ska bli likadant igen. Det blir aldrig samma sak igen, det kan aldrig bli samma sak igen. Det är något vi alla måste inse, vissa har svårare för det än andra. Verklighetsuppfattning, det är vad allting handlar om. Men många gånger väljer man att skapa en egen verklighet och blundar för det verkliga livet. Det funkar inte. Tro mig. Alla känner vi någon gång att allting skulle bli bra om man kunde leva om en tid eller om man kunde få något ogjort. Det är inte ens värt att drömma om något sådant för det är något som aldrig kommer ske. Lev i nuet, inse verkligheten hur hård den än kan vara. Ta en dag i taget så kommer du komma långt. / M