Kommer nog aldrig kunna förlåta dig för den smärtan du orsakade, men man kan lägga sådant bakom sig med hjälp av tid.
Jag gav dig den tiden, även om du inte förtjänade den. Efter allt vi gjort tillsammans, gick igenom tillsammans.. Betydde det inte någonting för dig? Och nej, man växer inte ifrån varann sådär på en sekund, vilket du inbillade dig att du gjorde. "Växt ifrån mig", som du påstod. Hittade du ingen bättre förklaring? Jag hade sanningen, men du vägrade inse den. Men däremot gör du det idag, det tog sin tid, men till slut förstod du. Jag kan inte hjälpa det, men jag kommer nog aldrig kunna släppa det. Att du bara övergav mig sådär..
Även om vi pratat om det efteråt, hur allt gick till, så känns det fortfarande.

Fick se dig på bussen idag, det kändes som att tiden stannade upp. Jag såg på dig, såg ut genom fönstret och tänkte på alla våra minnen. Det kändes underligt. För nu är det bara minnen. Ingenting annat. Från att ha varit med varandra dygnet runt, till ingenting. Det kallas en omställning. Jag kommer nog aldrig förstå vad som hände.