Jag vill bara bli hörd när jag skriker ut för fulls hals.
Och även när jag står tyst vill jag att du ska höra mig.
Genomskåda mig, se mig, känn mig, hör min inre röst.
Bara lyssna på mig, för den jag är, och försök förstå..

Jag tänker inte göra mig till för dig, för du ska se mig för den jag är.
Snälla, se på mig, och säg att du ser något betydelsefullt.
Aldrig någonsin har jag bett någon att genomskåda mig, eftersom att det varit en av mina största rädslor, men nu ber jag dig verkligen för att du ska se att jag finns. Och jag kommer finnas för dig även om du inte visar att du vill.
För på något sätt, vet jag att du uppskattar det, ändå tänker jag på hur du skulle känna utan mig vid din sida.
Hade det förändrat något? Hade du ens brytt dig om du förlorat mig, eller hade du vänt och gått vidare direkt?

Kommer jag någonsin få svar på alla mina frågor, eller ska jag behöva vänta och se?
Jag fruktar att den dagen ska komma, ändå kommer den göra det.
Nu är det bara frågan om när.
Jag vill kunna känna att du känner något för mig, men det är hopplöst.
Varför känner jag inget?
Varför ställer jag samma frågor varje dag, när svaren aldrig kommer?
Det är hopplöst, meningslöst.

Jag bara längtar bort, långt härifrån, en plats där man bara kan slappna av, andas fritt, känna hur lugnet passerar men ändå väljer att stanna kvar hos en, se ut över havet som sköljer ner alla plågor och sköljer upp lyckan på land.