När natten faller och tar över försvinner jag med ut i mörkret.
En känsla som återkommer varje natt och tar övertaget.
Och man kämpar med all sin kraft, men det spelar ingen roll.
För inget kan övervinna nattens skugga.

När någon drar ord ur mig jag inte vill säga är det redan försent.
Medan läpparna formar de förbjudna orden begår man sitt största misstag.
Och när man handlar fel kommer ångesten och förföljer en resten av livet.

När minnen dyker upp, som man aldrig mer vill återse finns inget att göra.
Det är då man måste acceptera att så länge man minns, så länge finns dom med.
Och många gånger kan man önska att man vore senil för att slippa se dom igen.

När saknaden och tomheten bara växer inom en vill man vara i en annan värld.
En värld av lycka, en värld av äkta kärlek, en värld som består utav en evighet.
Helt enkelt, en önskan som aldrig kommer bli uppfylld i denna värld.

När man begår misstag som aldrig kan bli ogjorda frågar man sig själv "varför?".
Och när man inte finner något svar står man där stum utan ett svar till sig själv.
Och när någon säger "man får de bästa svaren av sig själv" ljuger han/hon.
För ibland, står man där helt stum, och önskar att man kunde få något ogjort.

När man hör orden "ingen är perfekt, alla begår misstag", känner man en lättnad.
Men det finns både stora och små misstag, en del är bara fruktansvärda att begå.
Och när dagen kommer, då man begår det, rasar muren samman som man byggt upp.
Vad ska man nu bli skyddad av, när ens mur rasat samman?
Då står man där utan svar igen.

När ens längtan glöder inom en känner man att det är den man lever för. Längtan.
Lusten att göra något som man älskar och tar sina andetag för.
Hoppet som nästan, men inte riktigt blir uppslukat av glöden inuti.

För det finns alltid någon eller något man älskar där ute. Andas för det.