När dina tårar rann blev jag rädd. Det var väl jag som skulle gråta och inte du?
Men det var tvärtom, jag försökte trösta och du grät i min famn. Men jag kunde inget göra.
Förlåt.

Du var rädd och det skrämde mig, jag ville skydda dig men hur skulle jag kunna det?
Varje minut var ett hotfullt slag i magen men vi stod ut, tillsammans.
Jag önskar att jag hade kunnat göra mer för dig.
Förlåt.

Vi skulle ju kämpa tillsammans, hur blev det med det? Du lämnade mig ute.
Du ville inte blanda in mig. Men jag ville bara finnas där för dig.
Förlåt för att jag försökte.

Det var jag som skulle visa mig stark, men ändå tog min svaghet över.
Det var inte meningen. Förlåt.

Livet är inte rättvist och oftast är det tyvärr de bästa människorna som drabbas.
Varför är det så? Det är fel.