Jag vet inte vad som händer hos dig, jag vet inte vad du känner, men du vet att du har mitt hjärta. Tänker du kasta bort det som om det inte vore värt något alls, eller tänker du behålla det? Jag måste få veta, innan det är försent.
Varje gång jag tänker på dig får jag ont, samtidigt som en glädje rusar inom mig. Varje dag undrar jag hur du mår, vad du gör, hur allting går. Berätta för mig, prata med mig. Våga öppna dig och släpp in mig i ditt liv. Om inte, så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Skulle du ens bry dig om du förlorade mig? Vad betyder jag? Så många frågor, och jag vet inte om du någonsin kommer besvara dom.

Det är svårt nu, jag vet inte vad som händer med mig längre, men jag klarar inte av att det ska fortsätta vara såhär. Varje dag när jag känner såhär, så är mina bröder det första som kommer upp i huvudet. Det är grunden till att allting känns såhär. Men det blir inte bättre av att jag sitter och gråter för dom finns ändå inte här och tröstar mig. Jag saknar dom och det gör ont, varenda sekund, men jag döljer det hela tiden.
Ingenting funkar utan er! Jag vill inte vara kvar här längre, jag hör inte hemma här.
Jag vill vara tillsammans med min familj igen.
Bara känna känslan av att någon tycker om en på riktigt, för den man är.