För varje gång när du suckar och tar ett djupt andetag
fyller rädslan min kropp i tron om att du ska ta farväl
den där oron som funnits med mig vareviga natt och dag
hade du lyssnat om hjärtat skrek att jag behöver dig här?

Skulle du ta min hand och vägleda mig som förr i tiden
om vi fått chansen att bli en skulle du tagit den då
eller skulle du verkligen ta farväl och lämna mig övergiven
och riskerat att förlora det som fanns och göra en till två?

Om jag valde att gå i dina fotspår, skulle du ta en annan väg
hade det spelat någon roll om jag stått kvar och sett dig gå
men om jag bad att få vara en del av dig, fick jag följa med?
svaret är nej, hur skulle jag kunnat leva med att vi var två?