Jag saknar dig så det skälver i hela min kropp.
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig.

Varför? Varför du? Varför min ängel?

Det har gått över två år nu sedan olyckan inträffade. Den fjärde november 2005 för att vara exakt..
Ändå sitter chocken fortfarande kvar, och tårarna som hela tiden är redo att falla för dig, min ängel.
Jag vill ha dig tillbaka, så som du var. Men det kommer aldrig bli så igen.

Fysiskt är du inte särskilt långt ifrån mig, men psykiskt lever vi i två helt olika världar.
Jag skulle inte vilja ta del av den hemska värld du lever i nu, men jag vill att du ska leva i min värld, med mig.

Jag känner mig så maktlös, ingenting kan jag göra för dig, ingenting.
Så var det aldrig förut, då vi kunde göra allt för varandra.

Men nu sitter du där borta, i din alldeles egna värld. En värld av ondska, svek och smärta.
Jag kan inte förstå, jag vill inte förstå.. Varför du?!

Den underbaraste lilla flickan i världen, älskad utav alla, du spred kärlek, glädje, och ditt leende..
Ditt leende som kunde få vem som helst att smälta, djävulen själv till och med!

Du kommer aldrig förstå hur ont det gör i mig, varje gång jag tänker på dig.
Ont för att du lämnat mig, mot din vilja. Ont för att det aldrig kan bli som förut.
Ont för att jag vet att du mår hur dåligt som helst. Ont för att jag inte kan hjälpa dig.
Ont för att min ängel inte finns vid min sida längre. Det kallas smärta..

Kan inte ens förstå att jag gått igenom dessa två år utan dig.

Jag hade tänkt skriva hur mycket som helst om detta, men det gick inte enligt planerna.
Jag orkar helt enkelt inte med tårarna som rinner nerför kinderna, och den växande smärtan som tränger sig på mer och mer bara för att jag tänker på dig, mitt hjärta.

Mina sista ord: Jag älskar dig Hanna <3