Jag minns så väl när det hände.. Allting gick så fort.
Det var dagen då du kunde lämnat mig för gott.

Tänk när vi stod där i mörkret utanför skolan på den stora gräsmattan.
Du var som vanligt, allt var bra. Tills det hände..
Jag lovar att mitt hjärta satte sig i halsgropen och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Sirenerna finns fortfarande kvar i mitt huvud, och bilden spelas upp varje dag.
Det var dagen då jag kunde förlorat dig för evigt.

Jag satt med dig på sjukhuset och höll din hand.
Plötsligt sa du något som jag aldrig kommer glömma.
"Du förtjänar en så mycket bättre kille".
Dom orden.. Dom gjorde ont. Jag förstod inte hur du kunde säga så.
Jag tystade dig, och sa att det inte var sant.
Man får vad man förtjänar, alltså förtjänar jag dig, och du mig.

Tillsammans är vi starka. Tillsammans är alla starka.
Det viktigaste är att ha någon. Någon att kämpa för.

Lever man med ensamheten, vem ska man då kämpa för? Vem ska man då leva för?

Den 4/11 skrämde du mig riktigt mycket. Jag var så rädd.
Och jag hatar att blicka tillbaka till den dagen.