Jag saknar dig så det skälver i hela min kropp.
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig.

Varför? Varför du? Varför min ängel?

Det har gått över två år nu sedan olyckan inträffade. Den fjärde november 2005 för att vara exakt..
Ändå sitter chocken fortfarande kvar, och tårarna som hela tiden är redo att falla för dig, min ängel.
Jag vill ha dig tillbaka, så som du var. Men det kommer aldrig bli så igen.

Fysiskt är du inte särskilt långt ifrån mig, men psykiskt lever vi i två helt olika världar.
Jag skulle inte vilja ta del av den hemska värld du lever i nu, men jag vill att du ska leva i min värld, med mig.

Jag känner mig så maktlös, ingenting kan jag göra för dig, ingenting.
Så var det aldrig förut, då vi kunde göra allt för varandra.

Men nu sitter du där borta, i din alldeles egna värld. En värld av ondska, svek och smärta.
Jag kan inte förstå, jag vill inte förstå.. Varför du?!

Den underbaraste lilla flickan i världen, älskad utav alla, du spred kärlek, glädje, och ditt leende..
Ditt leende som kunde få vem som helst att smälta, djävulen själv till och med!

Du kommer aldrig förstå hur ont det gör i mig, varje gång jag tänker på dig.
Ont för att du lämnat mig, mot din vilja. Ont för att det aldrig kan bli som förut.
Ont för att jag vet att du mår hur dåligt som helst. Ont för att jag inte kan hjälpa dig.
Ont för att min ängel inte finns vid min sida längre. Det kallas smärta..

Kan inte ens förstå att jag gått igenom dessa två år utan dig.

Jag hade tänkt skriva hur mycket som helst om detta, men det gick inte enligt planerna.
Jag orkar helt enkelt inte med tårarna som rinner nerför kinderna, och den växande smärtan som tränger sig på mer och mer bara för att jag tänker på dig, mitt hjärta.

Mina sista ord: Jag älskar dig Hanna <3

Började med samhällskunskap 08.30, där tiden alltid går segt när vi har Svante, förutom de dagarna vi kommer in, han tar närvaro, sen får vi gå hem. Så han är ju helt OK på det viset ;D
Men Pelle, jag förstår precis vad du menar med allt du sagt, eftersom att du också hade honom ;)

Efter det hade  vi idrott, och spelade badminton i stort sett hela lektionen.
Men fan för fuskare och dåliga förlorare säger jag bara!

Hur som helst.. Åt lunch med Annie, och nu ska vi snart ha Graf med vår vikarie Jonas eftersom att Ulrika, läraren vi har annars är sjuk. Vilket gjorde att vi fick börja en kvart senare, tack för det Jonas! :)

Men varför måste tiden gå så segt? Det enda jag tänker på nu är hur mycket jag längtar efter att få åka till Östersund. Ååååh, låt det bli den 22/12 NU!  Orkar inte vara här mer, det är som ett fängelse!
Allt jag vill till och vara hos finns på en helt annan plats, helt enkelt 75 mil ifrån mig. Suck...

Nej, nu ska jag inte deppa ner mig själv! Har ju fan fyra sega timmar kvar i skolan.



10 dagar kvar, sen kommer jag Östersund! :D

Tårar som rinner, ett brustet hjärta som inte läker, och ingen som förstår...

Plötsligt var ni bara borta. Olov och Pelle, mina älskade bröder.
Mina älskade bröder som jag tillbringade varenda dag med.
Dagen kom, och allting förändrades. Ni åkte ifrån mig, båda två.
Jag bara önskar att jag hade kunnat följa med er.
Ni anar inte vilken saknad och tomhet ni lämnat efter er.

Man förstår aldrig vad man har, tills dagen man förlorar det.
Jag förlorade tiden med er, och jag ångrar varje dag att jag inte tog vara på den bättre.
För den tiden kommer aldrig mer igen, den är endast blott ett minne idag och för all tid framåt.

Pelle, det har gått över ett år sedan du flyttade nu men jag kan fortfarande inte förstå det.
Jag vill inte förstå det! Allt är så tyst, så tomt.
Ingen som kommer fram till mig ute och frågar "vart är pelle", säger "hälsa brorsan" eller "be Pelle ringa mig sen".
Ingen musik som dunkar med högsta volym och en falsk röst som sjunger för full hals när man kommer hem.
Ingen Pelle som kommer fram till mig ute på kvällen och säger "du ska vara hemma nu".
Helt enkelt, ingen beskyddande bror som finns i min närhet. Och bara tanken är skrämmande.

Olov, nu är det ett år sedan du flyttade ifrån mig, mamma och pappa.
Jag minns allt så väl. Så roligt vi hade tillsammans. Dina fester i din mysiga lägenhet, bilturerna som gick i turbofart, alla skrattanfall som bara vi två förstod. För det finns ingen som har sådan humor som vi har.
Men du är inte här.. Och jag har ingen att skratta med. Jag vill bara vara hos er.

Aldrig trodde jag att jag skulle sakna att höra Pelles röst ute säga
"Gå hem nu, du får inte vara här, du är för liten för att vara ute nu". Men det gör jag verkligen.
Aldrig trodde jag att jag skulle sakna Olovs gnällande, skvallrande eller klagande. Men till och med det saknar jag..

Jag saknar er och hjärtat skriker efter er, men ingenting hörs...

Allt är så tomt utan er, ingenting är som förut, och kommer aldrig bli igen.

Om någon av er läser detta så kommer ni väl inte tro era ögon.
Men det är såhär jag känner, även om jag inte kan visa det när vi ses.

Jag älskar er av hela mitt hjärta. Ni är mitt allt.