Jag sitter på ett tåg som tagit mig alltför långt hemifrån. Jag känner inte igen mig längre.
Jag har åkt alltför långt och om jag fortsätter kommer jag nog aldrig hitta hem igen.
Jag måste stanna här, hoppa av och ta första tåget hem. Jag är vilsen, ensam och rädd.
Men jag fortsätter åka i hopp om att finna det jag sökt så länge.
Det bästa vore just nu att trycka på nödstoppsknappen men den sitter för långt ifrån mig.
Så jag fortsätter åka in i dimman som bara blir tjockare ju längre jag åker.
Jag vill så gärna hoppa av och köpa en biljett hem men jag sitter fast i tomma intet.
Det värsta av allt är att jag är ensam på tåget och här finns ingen att be om hjälp.
Jag måste sluta göra såhär mot mig själv.