Jag var och hälsade på dig idag. Det var det första jag gjorde när vi var framme vid stugan.
Det var svårt att försöka tänka positivt och säga glada saker till dig när det enda jag vill är att ha dig här.
"Jag är här nu, Nikita" sa jag och klappade din fina duk. Jag hoppas att du hörde mig men jag tror att du gjorde det.
Det kändes som ett tecken när jag stod där och sa att jag saknar dig och solen sprack fram genom molnen.
Det måste varit du, min solstråle. Jag trodde aldrig att det skulle göra såhär ont att sakna. Jag hade fel.

Du lever föralltid vidare i mitt hjärta, Nikita ♥