Saknar min lilla bebis ♥

• Ett läppbalm som ger färg, fukt, skydd och näring.
• Innehåller naturliga oljor och honungs-extrakt.
• Ger en naturlig vardagsmakeup som vårdar.
• Passar alla åldrar.
• Finns i 6 nyanser.
• Hypoallergenisk formula. UVA/UVB-filter.

Jag har näst intill blivit beroende av mitt. Dessutom håller det länge! 
Däremot kan det kännas lite "kladdigt" men det är smällar man får ta.
Ett stort plus till att det är färgat, älskar färg!
Välj Hydracolor om du vill behålla dina mjuka läppar!

Mitt betyg: 4/5

                            

Jag hatar dig!

Vad betyder egentligen dessa ord när vi kan kasta ur oss dem på människor som betyder allt för oss, människor som vi älskar? Våra syskon, åtminstone vi som har turen och lyckan att ha dem vid vår sida. Det är en enorm trygghet och det går egentligen inte att beskriva hur mycket man påverkas av dem genom livet. Det må låta klyschigt men utan mina två äldre bröder hade jag aldrig stått här idag. Det är de som format mig till den jag är och trots att vi knappt har några som helst likheter har dem påverkat mig på alla sätt man kan tänka sig. Jag har alltid varit en pojkflicka utav mig och trots att jag målar naglarna, bär rött läppstift och gör alla andra typiska tjejgrejer, finns den där pojkflickan kvar inom mig och där kommer den stanna för alltid.

Det finns så sjukt mycket minnen från min barndom där man enkelt kan se hur mycket jag påverkats av mina bröder. Alltid har jag tagit efter dem och velat bevisa att jag visst kan vara som dem och göra allt minst lika bra som dem trots att jag är tjej. Ett starkt minne och ett exemplariskt exempel på detta var när mina bröder skulle åka bobby-car nedför en brant backe, ni vet en sådan där röd liten bil. Dem gjorde det om och om igen och verkade ha så roligt medan jag fick stå vid sidan av och titta på eftersom mina föräldrar ansåg att jag var för liten för att åka nedför just den backen.

Till slut gav jag mig fan på att kämpa för jämställdheten, ett ord jag inte hade någon aning om vad det betydde då men det hör inte hit. Jag satte mig alltså på boben och åkte nerför den branta backen i hopp om att hela min familj skulle se mig. Det gjorde dem också, efter att jag hade ramlat, slagit mig och börjat grina. Men det spelade ingen roll, jag hade åkt bob nerför den branta backen som mina bröder gjort bara några sekunder innan. Jag hade lyckats, jag hade bevisat att jag minsann hade mod att göra precis samma saker som dem.

Jag har aldrig varit den där prinsessan på ärten som börjat grina efter att ha fått lite smuts under naglarna. Nej, jag har spelat fotboll med de stora grabbarna, spelat krigsspel, byggt kojor i skogen och slagits för kung och fosterland i de situationer som behövts.

Efter att ha läst Else-Marie Lundins artikel ”Storasyster eller pseudotvilling?” ur Expressen föll många bitar på plats. Nu var det till och med skriftligt bevisat att det faktiskt är precis så som jag berättar. Hon skriver bland annat att ”Lillasyster med bröder kan bli tuff pojkflicka som proffsboxaren Åsa Sandell”. Hon menar även att en av mina sämsta sidor är att jag kan bli alltför våghalsigt riskbenägen och en rebellisk revoltör. Jag känner verkligen igen mig i det.

Idag är jag stolt och tacksam över att jag fått vara en del av mina bröders liv. Dem vet däremot inte hur tacksam och hade dem suttit här framför mig idag hade jag förmodligen inte kunnat få ur mig detta. Vi är ju syskon, bröder och systrar pratar inte öppet med varandra om känslor. Så enkelt är det bara, det är som en oskriven lag.

Jag minns när mina bröder flyttade hemifrån. Det var som om hela min värld rasade samman. Jag kände mig övergiven, ensam och rädd. Nu var det bara jag kvar med mamma och pappa. Allt var så tomt och tyst. Det var inte alls skönt att dem flyttat trots att jag fick välja vilket rum jag ville ha och det spelade ingen roll att jag numera hade egen balkong. Ingen jävla balkong i världen kan ersätta känslan av den trygghet man har tillsammans med sina syskon. Men det var ju inget jag berättade för någon när jag fick frågan eller påståendet, ”Visst är det skönt att dem flyttat hemifrån nu?!”. Det var allt annat än skönt men det kunde jag ju bara inte säga, då hade jag framstått som svag vilket just är min största svaghet, att visa mig svag. Det har jag verkligen tagit efter mina bröder.

När jag läste Sara Nygrens krönika ”Tre små syskon blir stora” ut Alingsås Tidning kände jag mig verkligen träffad. Det var som om jag själv skrivit den. Jag citerar: ”Syskon är kanske den starkaste och tydligaste av alla våra ovalda kärlekar. Som ensam tjej med både lillebror och storebror har jag lärt mig en del. Bygga kojor, leka krig, köra bilbanor, trampa på legobitar. Jag har lärt mig att det inte alltid går att kompromissa med dem men att pojkar gör nästan vad som helst för att undvika att deras syster börjar grina”.

Om sju månader tar vi studenten. Då hoppas jag att mina bröder kommer stå och ta emot mig med öppna armar precis så som jag gjort när dem tagit studenten och därmed klivet in i vuxenvärlden. Kanske kommer jag se tillbaka på den här dagen och de här minuterna i mitt liv och säga ”Ni skulle hört mitt tal som jag tillägnade er en dag i skolan”. Jag hoppas åtminstone att jag kommer lyckas få fram ”Tack för att ni gjort att jag nått fram till den här dagen, jag älskar er”. Men det är ytterst tveksamt, vi är trots allt syskon och vi är väldigt försiktiga med att skylta med våra känslor inför varandra. Orden ”Jag hatar dig!” kommer alltid vara meningslösa när de riktas mot våra syskon, för det går inte att göra annat än att älska dem.

Som vanligt är det lika dystert och mörkt ute. Blir trött bara av att titta ut genom fönstret. 
Jag längtar efter snön, men någon riktig vinter får man ändå aldrig uppleva här nere. Tragiskt.
Men nu var det inte direkt någon väderleksrapport jag skulle skriva om.

Dagen har gått fort men än är den inte slut. Har massor att göra innan det är dags att sova.
Håller för tillfället på med en ny krönika till projektbloggen.
Schöttan påminde mig om det idag i skolan och tyckte att det var hög tid att jag skulle uppdatera den eftersom det tydligen är en av höjdpunkterna i hennes liv, haha!
Denna veckans ämne blir våldtäktsmän och pedofiler. Låter det intressant?
Jag länkar till bloggen när jag publicerat krönikan!
Förresten, ni kan lika gärna kika in nu också och kommentera det tidigare materialet :)


Om en stund ska jag på teaterlektion och efter det blir det fotbollsträning.
Men nu måste jag fortsätta med krönikan, Jan väntar nog på material från mig...

                                    Hoppas ni har en bra dag, kära läsare! ♥

Igår hade jag bloggtorka så nu känner jag verkligen att det är dags att uppdatera er lite.
Har varit jättedålig på att svara på kommentarer det senaste också, shame on me!
Men jag ska bättra mig. Har väldigt mycket att göra nu i skolan och med jobbet så det blir lätt så.
På tal om skola fick jag ett glatt besked igår, fick MVG på mitt religionsprov, weei!


Antar att ni är frågande angående min rubrik.
I natt fick jag ytterligare ett gallstensanfall, trodde seriöst att jag skulle dö.
Det gick över en stund men smärtan var tillbaka lika snabbt i morse.
Pappsen har ringt massa läkare så vi får väl se vad som händer.
De jävlarna har inte ens gett mig någon medicin mot det som man tydligen ska ha.
Jag säger bara en sak - jag blir så less på inkompetenta läkare!

Först var vi på Älvhögsborg och körde ett danspass och step up-pass.
Är förvånad över att jag inte har träningsvärk idag.
Haha, koordinationen på oss fotbollsspelare är inte den bästa, det märktes klart och tydligt.
Men viktigast av allt - vi bjöd på oss själva!

Efter aktiviteterna skyndade vi oss att göra oss guldiga och glittriga.
Jag var tydligen inte bara en utav de guldigaste utan också en utav de fullaste.
Stress drack upp all alkohol jag hade med mig innan vi började gå bort mot Villa Stranna.
Ska bli intressant att se när Annie lägger upp videoinlägget som hon filmade igår kväll, haha!

När vi väl kom till Villa Stranna skulle alla beställa vad man ville ha och dricka.
Eftersom laget består av mycket blandade åldrar, tror yngsta är 15 och äldsta kanske 40. 
När servitrisen tagit beställning av de yngre som beställde cider frågade hon inte om leg. 
När hon väl kom till mig fick jag beslutsångest och frågade vad det fanns att välja bland.
Efter många om och men bestämde jag mig för en cider som alla andra men hon insisterade om att få se mitt leg först. Pinsamt! Men som sagt - det gäller att bjuda på sig själv!

Förhoppningsvis får jag min usb-sladd till kameran imorgon så jag kan lägga upp bilderna.

                                  Ha en bra söndag, kära läsare! ♥