Så lät det på morgonens fotolektion när jag, Marianne så kallad Marre lyckades med något bara jag kan lyckas med. Jag lovar, det måste vila en förbannelse över mig angående fotokursen.
Undrar om jag lyckats felfritt med något hitills? Tveksamt. Men nu blir jag inte lika frustrerad längre eftersom jag är van. Skulle snarare komma som en chock ifall jag slapp göra om någon uppgift. Haha, det är jag och Schött, hand i hand genom fotokursen eller vad säger du?

Hur som helst, nu är ni nog nyfikna på vad som verkligen hände i morse.
Tänker inte dra ut på det mer ;)
Mitt i allt när jag skulle bli fotad av Marie-Helen skulle jag ställa bort en pall (tror jag), samtidigt trasslar jag in mig i alla möjliga slags sladdar som ligger på golvet.
Jag och sladdar har då aldrig gått ihop... Detta insåg min tekniklärare på högstadiet också.

Hur som helst känner jag hur det det gungar till bakom mig och plötsligt känns det osäkert och ostabilt. Jag försöker stå stilla och önskar innerligt att det ska sluta gunga men min önskan uppfylls inte och allt kraschar i golvet, bitar flyger, Marie-Helen skriker med panik i halsen: "Akta, Marianne!!". Jag hinner inte blinka innan olyckan är framme.
Vad som gungade ostabilt bakom mig var en dyr lampa som vi övade ljussättning med och använde i fotostudion. Nu ligger den alltså i bitar över hela rummet och jag tror att både jag och Marie-Helen hamnade i chocktillstånd för ett kort ögonblick innan vi förstod vad som hade hänt.

Fotolektionen hade kunnat bli min död om lampan hamnat över mig på grund av dess strömstyrka.

Det var bara att städa upp allt och sedan gå med tunga steg mot Jurek och se sådär försiktigt på honom med valpögon och få fram: "Det har hänt en liten olycka..."
Det enda han fick ur sig när han sett vad som hänt var: "En liten olycka var det va...?" och påpekar hur dyr den faktiskt var... Oops!

Herregud, vilken morgon...