Syskonkärlek

Marken färgas röd. Andetagen är på väg att dö ut. Rädslan sprider sig i kroppen likt en växande tumör som inte går att bota. Försöker resa mig upp men saknar kraft. Hjärtat bultar hårdare för varje sekund och snart ger jag upp, orkar inte mer. Använder mina sista krafter och skriker efter min bror, hur länge ska han behöva stå ut med mig?

Det var tredje anfallet denna vecka och det var bara onsdag. Hur länge skulle hon stå ut? Hur länge skulle min lillasyster orka kämpa mot cancern? Jag kommer inte klara mig utan henne, för vad vore jag utan min älskade syster?  Om hon dör kommer jag ta livet av mig.

- Martin, jag står inte ut längre! Snälla, få ett slut på det här, gråter Matilda och lutar huvudet mot sin brors axel.
- Det kommer ordna sig, du kommer bli frisk snart, försöker Martin trösta sin syster med och tvingar tårarna tillbaka som tränger fram.  

För snart ett halvår sedan fick Matilda diagnosen leukemi. Eftersom hon behövde hjälp blev hon tvungen att flytta in hos sin bror. Varje dag var en kamp mot dödsklockan som verkade ticka snabbare för var dag som gick. Det hade blivit en vana att besöka sjukhuset och nu var det dags igen.

- Matilda Johnsson, ropar en läkare upp i väntrummet.

Matilda tar sin bror i handen och går med svaga steg mot läkaren. Allas blickar fäster på Matildas kala huvud. Det gör inget, hon är van nu, men hon saknar sitt långa, blonda svall. Kanske skulle det komma tillbaka, kanske inte. De går med läkaren in på ett rum och får sätta sig i varsin stol. Läkaren står och bläddrar i journalen och ser bekymrad ut.

- Jag är hemskt ledsen att behöva berätta det här, men du har slutat svara på cellgifterna, förklarar läkaren och ser Matilda rakt in i ögonen.

Det sticker till i hjärtat. Klumpen i magen känns som ett knytnävslag och allt blir plötsligt tomt och svart. Allt som hörs runt omkring är ett surr. Mitt namn studsar alltför många gånger mellan de betongfyllda väggarna, och värmen jag så ofta känt förr då jag hört det har numera blivit till dödsångest. Den värsta smärtan är nog trots allt medlidandet. Aldrig har jag sett Martin så förstörd och hjälplös. Situationen är alltför svårhanterlig och jag är så rädd.

Det får inte vara sant, det kan inte vara sant. Min syster som alltid är så stark, hur kan det vara möjligt? Jävla inkompetenta läkare som försöker framstå som överlägsen genom sina termer och begrepp som inte är annat än skitsnack. Jag orkar inte höra mer, snälla Gud, om det nu finns någon, gör bara så att Matilda blir frisk!

En vecka var allt de kunde ge Matilda. Sju dagar fick Martin och Matilda för att säga farväl. Vad som återstod var numera ett hat som blev allt starkare och mäktigare, en sorg som aldrig skulle kunna läkas och en kärlek som aldrig någonsin skulle dö ut.

Det är dags nu. Det är en underlig känsla. Aldrig har jag känt mig så svag och stark på samma gång. Stark för att jag måste för Martins skull och för alla fina minnen vi fått uppleva tillsammans. Ända från barnsben har han varit överbeskyddande, behandlat mig som en porslinsdocka som kunnat gå sönder i vilket ögonblick som helst. Nu spelar det ingen roll om han behandlar mig som en porslinsdocka, jag kommer ändå gå sönder, snart, och det vet han om.

-  Kan jag göra något för dig, frågar Martin med en darrig röst när han sitter bredvid sin syster på dödsbädden.
- Stanna bara här hos mig, viskar Matilda tillbaka och söker sin brors hand.
- Du är så kall, säger Martin och tårarna är plötsligt oundvikliga och dränker Matildas hand.
- Snälla, gråt inte, det kommer ordna sig, försöker Matilda få fram men vet inte om Martin hör trots att det känns som att hon skriker ut orden.

Det gör ont. Har svårt att andas. Kippar efter luft men känns som att tårarna är i vägen. Jag kan inte ta farväl av min syster, hon som alltid funnits där för mig. Allt är som en mardröm och jag vill inget hellre än att vakna upp ur den, men det går inte. Snart är min syster borta.

Det är över snart och det sista jag vill är att han ska minnas mig så här. Jag vill att han ska ha lika vackra bilder i mitt huvud som jag har.

- Martin, minns du speldosan jag fick av mormor när vi var små? Matilda får en nickning till svar.
 - Jag slängde den aldrig, den ligger längst in i nedersta byrålådan, kan du hämta den?
Martin är snart tillbaka med den och vrider igång speldosan.

Melodin spelar upp så många barndomsminnen och jag minns allt som igår, speciellt när vi var på fotbollsplanen och jag lärde Matilda hur man trixade. Hon var så dålig men samtidigt så envis vilket hon alltid varit. Jag önskar att det kunde hjälpa nu.

- Jag älskar dig, Martin, försöker Matilda få fram med den sista kraften hon besitter och plötsligt är det över. Martin tappar speldosan som han håller i ena handen men vägrar släppa taget om Matildas hand.