Japp, precis så kände jag mig när jag sprang runt som en vilsen unge i en leksaksaffär.
Skillnaden var bara att jag inte njöt av omgivningen som ett litet barn som hittar massa fräcka leksaker. Nej, där sprang jag bland träsk, stubbar och stenar och svor. Hanna och Linnéa - ta inte illa upp nu. Men vi sög rätt hårt (misstolka nu inte detta uttryck pojkar).  Redan på första kontrollen klantade vi oss rejält, stannade upp alltför långt innan vi borde stannat för att sedan springa upp i skogsdungen för att ta kontrollen. Och bättre blev vi verkligen inte när vi sprang och letade efter de elva återstående kontrollerna. Ganska snabbt insåg vi att detta skulle gå åt helvete om vi försökte tyda kartan på egen hand, så smarta flickor som vi är sprang vi efter August och Anton. Vi anade att dessa pojkar hade koll på läget, men lika fel hade vi igen. De tog oss in bland träsk, sunkmark och jag vet inte vad. Tack för den! Lät väl ungefär såhär: "Öööh! Anton om vi tar den här vägen tjänar vi säkert minst 10 minuter, häng på!" Haha, förlorade snarare 10 minuter på den omvägen om inte mer. Suck... Och vad blev resultatet av detta? Vi fann alla kontroller till slut. På tiden 1 timme och 48 minuter sprang tre flickor svettiga och helt slut in i mål och fick kommentarer av lärarna så som "Där är ni ju, vi tänkte nästan skicka ut folk efter er!" Ännu en gång: TACK FÖR DEN!
För att dra en enkel slutsats av det hela: Orientering är inte min grej!